livsresa

Jag har just kommenterat en massa på nätet, men ångrar mig nästan med en gång. Det är varmt och jag borde vara ute på sjön istället för att sitta här vid datorn. Igår köpte jag ett Periodkort och åkte med Jade till Vaxholm. Jag hade tur, som fick tillbaka pengar, som fanns kvar på mitt båtkort från Värmdötiden. Jag jobbade en tid på Runmarö och åkte båt till och från några dagar i veckan. Det var i början av millenniet, när mitt tredje liv började. Jag blev mormor och gudmor och bodde, som en prinsessa i ett hus nära havet. Jag kunde sitta på verandan och sticka eller virka i min fina solstol jag fått av vännerna, när jag fyllde 50.

Då betalade jag mina räkningar på internet och hade spray, som mejladress. Nu har jag lärt mig att plocka hem mejl från adressen. Idag ringde en kille och ville erbjuda mig en ny bärbar dator om jag ändrade mitt bredband. Han arbetar för Telia. Jag måste kolla hur jag kan få ett billigare telekonto utan att bli av med min fasta telefon.

Det var burkan jag skulle skriva om, men det är för svårt med alla dessa internetkontakter. Hildegard varnde för en tid, när vi skulle förstöra jorden och det är väl det som håller på att hända om inte förnuftet tar tag i människorna oavsett kön.

Idag fyller vår gifta kronprinsessa 33år och dagen ska firas utan henne på Öland. Jag skulle ha grattat Ingeborg, som skrivit så mycket om Hildegards visioner och mycket annat, som ligger i tiden och ingår i debatten. Ingeborg fyller också år idag 76 eller 77. Jag är osäker tiden går så fort nu. Jag minns mest en begravning för tre år sedan. Leena Kuronen en av de präster jag mött på min livsresa hade dött den 6 juni och begravningsgudstjänsten var den 14 juli i Söderledskyrkan. Leena tillhörde Sofiagruppen, som utvecklat Sofiamässorna undet 90-talet och hade tioårsjubileum 2004.

För mig blev det en viktig dag, då jag både gift mig och döpt mina barn i den kyrkan. Leena och jag var inga nära vänner, men hade mötts på olika kurser och gudstjänster under en tid, när kvinnorna försökt göra sina röster hörda. Hon blev präst samma år, som jag skilde mig och vi hade många gemensamma intressen. Våldet mot kvinnor var en ständig fråga och när jag läste Makt och Kön försökte jg koppla ihop kvinnohistorien med religionen utifrån min egen erfarenhet. Det var ingen lätt historia, vilket blivit mer än tydligt de senaste åren. Det hänger dessutom ihop med skolans känsliga situation, när det gäller barn i behov av särsklit stöd och förskolans pedagogik och helhetssyn i förhållande till skolan.

Det är en högaktuell fråga nu,när det ska bli val igen och frågorna, med Feministiskt initiativ i hetluften. Idag skrev en mängd personer om kvotering för jämställdhet för kvinnor till styrelser i näringslivet på SVD debatt. Vi har en lång historia, när det gäller jämställdheten i Sverige och det försprång vi haft en gång håller på att drunkna i  dubbelmoralen, när det gäller äktenskap eller samborelationer, som kommit upp efter de svåra klimathoten och miljökatastroferna.

Burkan har fått stort utrymme, men det är den ekonomiska maktens snedfördelning mellan kvinnor och män, som är problemet. Gudrun Schyman har lyft frågan även inför detta val. Nu väntar jag på en sakligare debatt än smutskastning från vänster och höger. Kärnkraften och kärnvapen är den stora frågan, som behöver diskuteras och lösas innan någon maktgalen tycker på den knappen. Upprustning eller nedrustning? Kvinnorna har varit drivande i nedrustningsfrågor under många år.

Jag har följt frågan i mina föreningskontakter och hoppas på en förnuftig lösning och humanare debatt.  Oj, nu har jag suttit för länge vid datorn! Hej så länge!

Inga Kommentarer

Igår hade jag en härlig dag med mitt äldsta barnbarn. Av någon anledning ville han vara med mormor. Jätteroligt! Jag behövde verkligen en verklighetsförankring! Han är 10 år och valde en dag med mig framför fritids! Lyckliga mormor, som fick erkännade för god matsäck och frukost.

Jag hade snudd på somnat om, när telefonen ringde och meddelade att ”Vi åker nu!” Nu behövde jag inte fundera över alla prylar, som ska väck och slussas vidare. Härligt att vara med i verkligheten! Datorn är ganska OK, men barnbarn är bättre. Han hämtade en av mina skålar, där stenar brukar finnas. Det är något magiskt med stenar. Ädelstenar har en magisk kraft vad man än tror. Numera används de till och med i vården, så visst går det framåt trots att inte jag lyckat tjäna pengar på kunskapen än. Förlåt, nu glömde jag en föreläsning i Växjö för lite mer än två år sedan.

Jag vet inte vilken sten han valde, men nästa intresse var min gamla pengar. Jag har en massa småmynt i olika vallörer och storlekar i koppar mest, men också några silvermynt. Min mamma sparade på mynt och det var en hel del, som jag övertog efter hennes död. Snart kanske mynten försvinner, för det ska vara kort nu i alla lägen.

När vi skulle ge oss iväg till Skansen kom jag på att jag glömt att köpa remsa till barnbarnet. Jag hade glömt denna viktiga detalj i verklighetens värld. Min önskan är att barn ska få åka gratis tillsammans med vuxen. På Skansen blev det verklighet, när jag köpte ett årskort för pensionärer! Tänk då gick han in gratis tillsammans med mig.! Tyvärr missade vi Djurgårdsfärjan, för där gäller inga biljetter bara de elektoniska korten. När vi äntligen kom in bar det av direkt till Akvariet. Det var spännande med alla de farliga djuren, som finns att besåda där. Vi fick se hur en kille var inne i burarna och matade aporna. En dykare trängdes med fiskarna och städade botten med en borste. Hos krokodilerna var det ingen som matade. En av krokodilerna var i vattnet och simmade runt. Den andra stora krokodilen låg och sov hela tiden. Papegogjorna, som kan flyga fritt ingav respekt och kändes hotfulla, när det tjattrade. De blodsugande vampyrerna (Fladdermössen) ingav också respekt och vi tyckte det var skönt med ljuset. Vampyrhysterin har tydligen nått fram. Jag har reagerat ganska negativt på alla serier, där vampyrerna fått allt större plats. Spänningen och skräcken för döden i filmvärlden är inte så lustig enligt min mening.

När vi gått flera varv i Akvariet och studerat sköldpaddor, grodor och ormar i varierande storlekar var det dags för lunchen. Anton hann med att springa upp och ner flera gånger innan jag segat mig uppför alla trapporna mot Solliden, där det sjöngs och spelades inför kvällens Allsång. Pannkakorna och mackorna passade bra tillsammans med vanligt vatten i medhavd flaska, sen gjorde vi vår vanliga runda till Lill-Skansen och sälarna. Uttern var inte synlig och Älgarna i den första hagen låg helt utslagna i gräset. Längre ner var en älgtjur på benen och de två yngsta fölen hoppade runt. På björnberget inhandlades honungskola. Björnarna fick äpplen, som kastdes in över bergknallen. Lodjuren låg väl gömda, men kunde ses genom lövverket. Kikaren kom väl till pass! Vargarna var synliga denna dag och vandrade runt nedanför staketet. Det var troligen ungarna, som vuxit upp. Vägen tillbaka gick förbi en Fäbod, där två kvinnor satt med kardor och sländor. Anton fick pröva på att karda ull och spinna det till en tråd, som vi tyvärr tappade på vägen hem. Det blev trots allt en liten koppling till alla mina hantverksprylar, som samlats i vardagsrummet för en sista sortering.

Idag har jag klistat en massa tidningsutklipp på kartongen, som tömdes vid flytten av vävstolarna. Skapande platser i våra liv är temat för den kartongen. Kvinnokunskap, som inte hinns med att dokumentera symboliseras av dansande kvinnor och örtmedicin. När jag lyssnade på Sommarprogrammet passade jag på att läsa mina dokument om A-kassan och facket, som fått en stor plats i mitt liv under många år. Det kan ju passa idag, när Arbetsmarknadsministern lämnat sin uppgift efter verklighetens påfrestningar i politiken, som är alltför utsatt i dagens samhälle. Den innehåller inga Superhjältar, varken bland kvinnor eller män. Det är nog en verklighet värd att debattera i Visby.

Jag är inte där och inte på någon annan semsterort heller. Min verklighet är lite pinsam om jag ska vara ärlig. Jag längtar till Sandhamn eller någon annan plats nära havet. Jag hade drömläge för 10 år sedan, när det nya Melleniet började. Jag hade jobb och en underbar bostad på Värmdö, där mina möbler passade, som hand i handsken. Det var bara en förkänning på en dröm, som kanske kan bli sann igen. Den som lever får se, som min mormor brukade säga. Nu får jag  föra traditionen vidare med hjälp av all den kunskap och vishet som livet givit.

Jag köpte en Jubileumspeng, med kungen och kronprinsessan för tio år sedan. Pengarna med de olika kungarna på måste snart förklaras för våra barnbarn. Anton har inte fått veta hur det romerska räknesystemet fungerar, så det kan han lära sig av mina gamla sparade kronor. Semestertider kanske ger möjlighet till det. Nu får jag ge mig ut i naturen medan solen skiner. Hej, hej!

Inga Kommentarer

Det kom ett brev från Västerhaninge – Muskö församling med program och planering inför nästa vecka. Det är dags för ett nytt besök från Riga. En grupp lyckliga barn och ledare kommer på besök igen. Tänk vad eldsjälar kan åstadkomma! Här är det handling, som gäller.  Daniella och Ingrid tar emot för åttonde året! Personliga kontakter och  engagemang kan göra underverk. Det började med en längtan att pengarna från Rädda Barnen skulle kunna göra nytta. Insamlade medel från Modevisningskvällen gav möjlighet till den första resan 2002. Många goda viljor och samarbete mellan föreningar har fortsatt och blivit tradition.

Jag kan inte skryta med alltför mycket arbete, men gläds över resultatet. Det idéella arbetet ger mycket tillbaka i personliga möten och upplevelser. Trots alla ekonomiska förluster och bankkriser kämpar människor vidare och lyckas genomföra det, som många politiker misslyckas med. Förra sommaren hade barnen en fin uppvisning med sång, dans och videovisning så tekniken gör det möjligt att hålla kontakt. Det har gjorts besök i Riga från Sverige, men ännu har jag inte varit med. Nu väntar bad och besök på Skansen, Gröna Lund och Tom Titt. Jag ska ringa och höra vad som behövs av hjälp denna gång. Matlagning och bakning  brukar vara välkommet.

Idag har jag suttit vid datorn och läst en e-bok, som sändes från Hedesunda för en tid sedan. Jag försöker hantera min egen situation i väntan på mer kunskap i datorteknik. Skrivmaskin är ju en begränsad användning i skrivkonsten, men ganska kul att det kommer ut i etern, när jag skriver. Det kan nå ut och fångas upp av någon likasinnad. Förra året blev jag förvånad över ett möte på en födelsedagsbjudning, där mitt inlägg om Rigabarnen hade uppmärksammats av Birgitta Anderssons man, som surfat och hittat mina rader. Hon som präst lovordade mina ord och tackade, så ibland händer under mitt i tristessen. Då mötte jag också Sanna, som ville veta mer om Hildegard von Bingen, vilket ledde till en kurs i målning. Möten mellan människor ger nya impulser och tankar.

Just nu sörjer jag att jag inte varit med på Fårö och en kurs med Ingeborg Vatheuer. Jag väntar på lite info om hur allt förlöpt unde Ingmar Bergmanveckan, som jag missade. Jag fick ägna veckan åt att flytta mina vävstolar, som fortfarande väntar på ny ägare, men nu i en lada nära Lidakyrkan i Västerhaninge. Jag håller på att svämmas över av en massa hantverksprylar, som måste ut ur min lägenhet. Hur är ännu inte helt klart, men jag väntar på  en lösning inom det snaraste.

Det finns ju många som tar hand om gamla saker och lotsar  dem vidare, så jag får söka upp någon. Blocket lär vara ett bra ställe, som jag inte lärt mig ännu. Det är lätt att fastna i drömmar och fantasier om fred på jorden, när gamla pappershögar kommer fram. Jag har en massa tidningar och papper från kurser och möten med mest kvinnor i kyrkor och föreningar. Jag tränar på att slänga, men det är inte alls lätt. Vi får se vad jag får iväg idag. Hej så länge!

Inga Kommentarer

Idag är himlen mulen och termometern visar på 16,2. Bröllopet är över och jag är glad att det blev en stor och lycklig händelse. Alla kan känna samhörighet och lycka efter att få följa den verkliga sagan. Sagan om prinsen, den nya mannen. Mannens återkomst, som en varm och kärleksfull person vid sin kvinnas sida. Balans var namnet på hans företag och det visar vägen till bättra fördelning av makt och mänsklighet.

Jag såg bara färden på avstånd från Sollidens gård, med utsikt över Strömmen. Jag åkte iväg mot Swedenborgs Lusthus strax efter elva och hade turen att komma med Djurgårdfärjan. På tunnelbanan informerades det om polisens vädjan om att INTE gå av vid Slussen, som jag tänkt. Det blev Gamla Stan och en rask vandring mot färjan. Vägen utefter kajen gjorde jag för en tid sedan, när tiden var knapp inför en Poesi-lunch i Skeppar Karls salong. Ingela Karlsson hade skickat ett SMS om sina föreställningar. Jag nappade av längtan tillbaka denna fina salong, där jag haft så många härliga möten. Det händer märkliga saker ibland och nu är det mycket, som ger mig tankar om förändring, försoning och fred.

Den 19 juni är en viktig festdag för Swedenborg,  kungahuset och mig, som dessutom hade namnsdag. Namsdagarna har flyttats om för något år sedan. Tidigare hade jag namnsdag den 17 mars tllsammas med Gertrud. Jag hittade för en tid sedan ett vigselbevis på min mormor och morfars vigsel den 19 juni 1920. Hon var Pingstvän och har präglat mitt liv utifrån den tron. Nu förstår jag lite mer av den påverkan och vad som styrt mig i livet på gott och ont. Det är, som en labyrint i sig att vandra runt bland alla trosinriktningar för att förstå vad, som händer.

Pappa fyllde år den 20 juni och föddes 1917. Han var också en pappa, somville se sin dotter glad och lycklig. Det är jag väldigt tacksam över. Han tog ansvar för sina handlingar och stannade kvar vid mammas sida. Jag har skrivit väldigt mycket om detta och mycket i mina val de senaste 20 åren har handlat om det.

Nu vänder det och blir mörkare igen var pappas kommentar varje födelsedag in i det sista. Ljuset är kvar länge än och vi kan njuta av långa ljusa dagar. Tiden den går så fort numera är känslan vi har. Det finns ingen tid säger några och ibland känns det som om allt i livet sker just nu.

Resan går vidare för oss alla och kanske klarnar det på himlen snart igen. Midsommar väntar och födelsedagar och dödsdagar, som tyvärr blivit fler och fler. Jag tänker just nu på Kerstin Stina  Karlsson, som påverkade mig mycket efter vårt möte 1989.  Vi möttes på en Drömkurs, som betytt väldigt mycket och givit ny kunskap. Jag har fått så mycket ny kunskap efter alla åren på min livsresa efter skilsmässan samma år.

Nu ska jag åka iväg till Riksdagen och ta del av dikussionerna inför den nya skollagen, som skall tas idag. Många viktiga frågor klubbas just nu, när de flesta människor har fullt upp med att hantera sommarens program och praktiska saker. Demokratin i den rutinen kan verkligen diskuteras. Det blir en annan dag. Hej, hej.

Inga Kommentarer

Nu är det nog dags att göra något radikalt! Jag har väldigt svårt att hantera allt som händer i det stora utbudet av erbjudanden, som kommer inramlande till min mejladress. Nyss kom det en inbjudan från Brita Haugen om en resa till Turkiet – Livsresa.

Jag tänker på min andra eller kanske tredje kurs i Sigtuna om hennes uppmaning att tänka: ”Jag är en vis kvinna.” Hon var uppenbarligen irriterad och ville att jag skulle agera på ett annat sätt än jag gjorde.

Jag hade redan då upptäckt hur lurad och förlöjligad jag blivit i livet. Jag hade skrivit min uppsats om Pappornas betydelse under barnets första år och ansökt om ytterligare en termin för att få forskarbehörighet i specialpedagogik. Jag hade skilt mig efter stora svårigheter att hantera livet med en man, som jag ansåg ”stulits” av Näringslivet.

Sökandet efter upprättelse har fortsatt under alla år och , som jag skrev igår på min Livsresa har jag deltagit i en mängd kurser och utbildningar i kyrkans regi och skolvärldens. Jag lyckades aldrig få någon anställning i det system, som byggts upp av politiker och beslutsfattare. Till största delen av män, med en kvinna som sköter marktjänsten.

Nu lever vi i en tid av konkurrens och inte samarbete. Jag protesterar fortsättningsvis. Jag känner mig ganska ensam i en värld styrd av både kvinnor och män, som utgår ifrån den manliga normen. Jag fick god hjälp av det utvecklade systemet för stöd i arbetssökande. Jag uppmanades att skaffa en kompanjon,vilket inte var så lätt. De flesta kvinnor och män i min omgivning tyckte att jag skulle överge min envishet att vilja arbeta med mitt yrke.

Mina gamla kollegor är nu pensionerade liksom jag, men några arbetar fortfarande kvar av lust och uppskattning från föräldrar och barn. Jag tänker särskilt på en, som kom in i mitt liv , när jag bytte kommun för att få en heltidstjänst. Det var 1989, samma år som barnen slutade skolan och familjen splittrades.

Åren, som gått har innehållit en stor förändring inom kyrkan. Jag känner mig mycket kluven och besviken på det jag varit med om . Jag tror att många prästerna är lika olyckliga som jag. Striden mellan det manliga och kvinnliga tänkandet har övergått i regnbågens alla färger. Skolavslutningarna vill av många göras i kyrkan, men humanisterna vill ha den i andra lokaler. Ingen tänker på att fråga dem det handlar om BARNEN.

Väldigt mycket sker över deras huvuden och väldigt mycket av resurser och pengar läggs på litteratur och diskussioner om hur det ska vara. I grunden tror jag det handlar om just detta att männen inte förväntas eller kan ta ansvar för barnen. Jag känner mig väldigt osynliggjord och bortrationaliserad efter alla år i mitt arbete med egna och andras barn. Jag är inneligt trött på detta smuskastande mellan blocken och tycker det är på tiden att vi börjar samarbete och hjälpas åt i den svåra situation vi befinner oss.

Jag har inga pengar kvar att betala fler resor och kurser, men säljer gärna min blogg sedan två år med titeln LIVSRESA.

Många känner till den. Jag har försökt sprida den, men inte klarat av tekniken, men också varit för feg att gå ut i hetluften med min verkliga åsikt. Min andra blogg på Metrobloggen finns ockå att tillgå för den som vill köpa och lansera. Min uppsats, som jag skrev fanns att ta del av i en serie  framtagen genom Skandia Ideer för livet. Det var TV-journalisten June Carlsson, som fick idén och spred kunskapen genom TV-serien Människan Barn. Jag köpte den genom Folkhälsoinstitutet, men fick inte ha seminarier med den, som jag tänkt. Jag undrar nu vem, som har copy right på det som forskas på och skrivs på våra lärosäten. Jag har skrivit en uppsats om min personliga utveckling genom dröm och dans också, men när jag ville skriva om Hildegard von Bingen och hennes visioner och hälsolära var det för stort och hamnade mellan stolarna i pedagogik och religion.

Maria Rönn har just gjort en hemsida i stället för att skriva en ny bok om dans, där hon har copyright.  Förra året var jag på Öppet hus, när ”Drömmen om det goda” lanserade en hemsida. Min livsresa fick ett nytt innehåll efter den kurs hon och Ingeborg Vatheur hade på Gotland sommaren 1998. För mig var det ett bönesvar på fortsättningen av Sofiamässor och dansen. Det tillkom en kurs i livskunskap om hälsa och kropp i harmoni, som jag försökt använda mig av sedan dess.

Mina inhopp i arbetslivet som handläggare på Nynäs flyktingförläggning  1993 och Textilverkstade 1999 gav en inblick i invandrarnas flykt från krig och förföljelse. Traumatiserade män och kvinnor sjuka av hemlängtan, samt barn, som anpassade sig förvånasvärt snabbt. Alla försök att lösa dessa problem utan att konkurrera med vårt Svenska Näringsliv är ständigt pågående.

Vikten av att undervisa och integrera dessa människor ska nu balansera mellan olika syn på Gud och människor. Jag har verkligen försökt förstå, men det kan inte förtigas att det även gäller synen på kvinnan och sexualiteten. Igår handlade Uppdrag granskning om unga kvinnors smärta i underlivet och alla svårigheter att bli tagna på allvar. Det har forskats länge om kvinnosjukdomar och svårighetenatt bli tagen på allvar. Nu är det nästan bortglomt och försvinner i alla konflokter i oroshärdar i världen.

Vi har länge diskuterat våldtäkter och kvinnors rädsla för våld. Diskussionen om kvinnors och mäns svårigheter att kommunisera om känslor och Kärlek över huvud taget har jag försökt lyfta fram väldigt länge. Vad, som gjort att jag inte lyckats kan jag inte förklara.

De senaste åren har varit en svår tid med sjukdom, som kommit in i familjen och en växande barnskara. Glädjeämnen och sorg i en salig blandning. Mitt eget forskande i historien och allt som pågår har förpassat mig i ett vakum. Samtidigt har jag kommit att möta människor med stor kunskap om religionshistorien och nu Kungahistorien. Häromdagen,när jag såg på ett avsnitt av det Kungliga bröllopet sade Herman Lindqvist att den största skandalen i svensk historia var, när Drottning Kristina avsade sig tronen och konverterade till Katolik.

Jag som haft förmånen att ta del av Gunnar Hägglunds kunskaper om hennes resa och även kunskaper om religionsmysterier, som var anledningen till hennes flykt har många frågor om orsak och verkan. Han ser på Drottning Kristina, som den första feministen. Det finns så mycket i historien, som är oklart och undangömt i texter, som ständigt diskuteras, vrids och vänds för att passa in i det politska spelet, som pågår. Det, som är mest anmärkningsvärt är tystnaden om tiden innan patriarkatets uppkomst. 

När jag läste Gunnars bok om Malta och det lilla stycket om de fynd hans fru Rita gjort, så stannade nästan hjärtat. Den lilla gudinnan, som ligger i en vaggliknade form bär på en historia med spår från seromersk tid. Jag besökte Gunnar ttllsamman med Jade Ekström för en tid sedan. Då fick jag se den lilla figuren, samt en Ikon med Maria och Jesus, som beskriver kontakten mellan mor och barn.

Jag behöver verkligen finna ett sätt att nå ut med all min kunskap och få ersättning, men hur och var är den stora frågan!?

Det finns så många föreningar och grupper, som arbetar med frågan. Jag känner mig inte välkommen någon stans, men det är förmodligen en villfarelse. Jag fick pengar från kvinnor i Svenska kyrkan, när jag ville åka till Sigtunastiftelsen på seminarieum om Övergångsriter. igår, när jag var in på deras hemsida med länkar åt alla håll hittade jag en artikel i Jönköpingsbladet underskriven av Kvinnliga ledare jag känner personligen. De sitter på poster i stora föreningar, men ändå når det inte ut i pressen och omtalas.

Det är dags för Operation 1325, som antogs redan 2001, men fortfarande är helt okänd för de flesta.

Inga Kommentarer

Jag har varit aktiv i många föreningar där kvinnofrågan är gemensamt intresse. Jag är fortfarande aktiv, men en viss rastlöshet och irritation följer mig på ett märkligt sätt. Mänskliga rättigheter, Kvinnors rättigheter och Barnkonventionen är det som ligger mitt hjärta närmast. Freden verkar vara svår att få upp på agendan. Striden om land och egendom är ständigt återkommande.

Hanna nätverk var ett nätverk för kvinnliga företagare i Haninge, som jag tillhörde under ett antal år. Jag fick Starta Eget-bidrag, då jag varit arbetslös en längre tid. Jag sökte många tjänster efter min återkomst till Haninge efter vidareutbildning till Specialpedagog på Umeå Universitet.

Kunskapen behövdes i förskola – skola, men det fanns inte pengar att anställa utbildad personal. Jag vikarierade, men upptäckte till min förfäran att min timpenning var mycket låg. Personalen på de förskolor och fritdshem jag arbetade på var hårt ansträngd och barngrupperna var stora redan 1998. Barnen har varit det stora stridsämnet vid varje val. Nu är det snart val igen och arbetslösheten bland ungdomar är stor.

De båda blocken bjuder över varandra eller anklagar varandra om hur problemet  skall lösas. Jag känner bara en stor sorg numera över situationen. Ilsan har lagt sig, som en tyngd i hjärtat. Jag har väldigt svårt att hantera de svåra frågorna. Jag har just varit hos Länsförsäkringar och fått anskaffningsvärde på mina aktier, som nu är sålda. Deklarationen är just inlämnad till min revisor, som är den kontakt av Hanna nätverk, som återstår. Jag har tyvärr inte satt mig in i ekonomin på det sätt jag borde, vilket jag ångrar djupt.

Jag var på fest med revisorn och flera kvinnliga vänner, som dansat Afrikans dans med Zivka och hennes trummis från Afrika. Jag var med och dansade hösten 2008, men var inte med på avslutningsfesten då. Dansen i Vendelsö hade satt fart på många gamla minnen. Den hösten kom sjukdomen in i mitt liv på ett dramatiskt sätt. Det var inte jag utan sonen, som blivt sjuk. Smärta i ryggen hade han kännt efter hårt kroppsarbete med en stentrappa bl. a. Jag, som växt upp med en hårt yrkesarbetande och fritidsarbetande pappa reagerade och tyckte att han skulle ta det lite lugnare. Jag har alltid tyckt att ett lugnare tempo är att föredra.

Nu drabbas alltfler av sjukdomar. Cancer är en mycket vanlig diagnos idag. Mycket går att bota, men när det ges tidsgräns blir det svårt att hantera. Operation, värk i vänster ben, starka mediciner och träning att gå igen tar på krafterna och känslorna stormar som vågorna på ett hav i uppror. Ibland är det negativt med välartade barn, som alltid uppfört sig till allas belåtenhet. Alltid med goda referenser och goda resultat. Motgångar har ibland varit svåra att ta, men snart är det nya tag med ett positivt sinne. Sonen har repat sig på ett mirakulöst sätt och arbetar på med en otrolig energi.

Jag har inte samma förmåga, men efter en svår strid med mig själv har jag accepterat verkligheten och tror på en framtid med livet som insats. Länge kände jag mig som Maria vid korset, ingen mamma vill överleva sina barn. I alla frågespalter  är det värsta, som kan hända, att mista ett barn. Jag tänker på   min mormor och alla kvinnor i historien, som förlorar barn genom död, adoption eller liknande.

Det är verkligen en fråga av vikt i vår tid. Jag är manisk i den frågan,men idag är det många barn, som mister sina föräldrar. Förra veckan träffade jag en kvinna från Afrika, som arbetar med HIV/AIDS. Vi såg en film från hennes arbete med dessa svåra frågor. Här i Sverige är vi förskonade från just den problematiken, men hur vi väljer att hantera våra barn och deras livssituation är ändock en svår fråga.

Jag har just idag ställts inför en mycket svår fråga. Martin Andersson ringde och ville ha ett intyg om sina framträdanden på Skeppar Karls salong. Han skall ansöka om Starta Eget-bidrag. Han är förskollärare och arbetslös. Det är med väldigt kluvna känslor jag valde att avråda honom. Eget företagande ses som en lösning, när samhället inte har råd att anställa utbildad personal till sina barngrupper. Skolan anklagas, när inte eleverna klarar målen för universitetsutbildning. Sjukhusen stänger avdelningar under sommaren och det finns inte personal till förlossningsavdelningar.

Jag känner väldigt många kvinnor, som är utbrända eller sjukskrivna. Det känns nästan tröstlöst att inte de verkliga orsakerna till problemen diskuteras. Planeten lider av miljöförstöring och havet förorenas av olja, som inte kan tas omhand. Strålning från alla mobiler och datorer stressar både barn och vuxna, som får sömnbrist och psykiska störningar.

Jag sover mycket bra och hanterar min hälsa ganska bra med hjälp av Hildegrd von Bingens hälsoprodukter . Hennes visioner var till vår tid, när vi håller på att förstöra jorden. Du som läser och vill hjälpa till att sprida kunskapen Hör av dig! Jag är ganska trött på att sitta ensam på min kammare och skriva på min blogg.

Jag har just gått igenom alla mina mejl från Sprej, men inte lärt mig att plinga och komma ut bland alla som tvittrar och tjattrar på nätet. Hanna nätverk är insomnat och många är nu egna företagare, som hänvisas till att samarbeta eller konkurera, vilket som gäller är svårt att svara på från min synpunkt.  

Jag sitter här på en stol vid min f.d. svärfars skrivbord, som användes som snickarbänk en gång i tiden. För länge sedan stod det på övervåningen på Jennyberg i Övergran, där elfirman startade, som försett en stor del av landet med ström. Då var det starkström,men nu är det svagström, som gäller. Historiens vingslag ger avstyck medan tiden går och barnen växer. Det gäller att ta rätt steg för att vara med i dansen, men det är väldigt lätt att bli sittande och bara titta på.

Hej alla vänner! Var är ni?

Inga Kommentarer

Juldukar och ljusstakar plockades undan den tjugondag K. Det känns alltid skönt, när det blir som vanligt igen. Skolor och förskolor har kommit igång efter många lediga dagar. Jag har läst mycket under helgerna. Igår var Den Femte sanningen av Doris Lessing färdigläst. Den gav många funderingar för min del. Den handlade om Fria kvinnor, två frånskilda kvinnors liv med barn och alla deras relationer med män i olika livsskeden. Nu förstår jag hennes kommentar om könskrig i den feministiska debatten. Bilden och förhoppningen om en jämställd värld verkar vara långt borta idag. Totalförvirring  känns det som.

Idag har rättegången om domen för ungbomsförälskelsen, som ledde till mord sats igång igen. Jag får väldigt ont i magen och undar hur det kan vara möjligt i vår upplysta värld. Vilket ansvar har vi vuxna, som inte lyckats förmedla de regler, som ligger i botten för spelet mellan parterna i en förälskelse. Här läggs ett orimligt ansvar på den unga kvinnan, som antagligen bara använde de verktyg, som beskrivs i en snedvriden sexindustri. Jag försvarar inte det, som skett, men de regler och attityder, som florerar i den allmänna debatten glömmer att ungdomarna befinner sig i en utvecklingsfas på väg mot vuxenvärlden. Ungdomar har alltid lämnats till sin okunnighet att själva lista ut det svåra regelverk, som styr relationer. Jag känner mig, som en gammal moraltant, men ser på spelet ur en helt annan synvinkel än den, som målas upp i media. Jag tycker uppriktigt synd om alla unga människor, som lämnas att själva utforska alla oskrivna lagar, som historien döljer.

Historien är fullspäckad med historier, där skulden läggs på den förföriska kvinnan. Mannen blir ett stackars offer, men reglerna har satts i begynnelsen, när Eva blev den som förde in synden i världen. Adam lurades att äta av det berömda äpplet, som kanske inte ens var ett äpple utan en helt annan frukt på kunskapens träd. Den historien kämpar vi fortfarande med att hantera med en religionsstrid, som tagit en vändning med förskräckelse.

Den värld jag växte upp i var betydligt klarare och vi hade ett visst hum om vad som gällde. Nu blandas den Svenska frigörelsen ihop med hedersvåld och skamkulturer till en enda röra. Jag känner ett visst behov av att lyfta Hildegard von Bingens skrift om kvinnligt och manligt, men det kräver en stabil grupp och ett saatal, som inte bara skrapar på ytan för att väcka sensation.  Det borde bli en sansad debatt i detta viktiga ämne.

Jag minns mitt eget behov av trygghet och säkerhet inför det viktiga valet av partner. Utforskandet av alla känslor och drifter hade många olika stadier, men jag hade nog väldig tur i min skyddade miljö.

Julen var en viktig tid och mina minnen av julgransplundringarna i barndomen fick mig att åka till Västerhaninge på Gammaldags Julgransplundring. Jag har bestämt mig för att färdigställa min påbörjade Haningedräkt. Jag var in i Tingshuset inför julen och träffade en grupp kvinnor, som träffas för att hålla hantverket vid liv. Min egen och Haninges historia vävs samman, när de gamla husens historia kan läsas i gamla skrifter och minnen från barnoch ungdom väcks till liv. Jag hade turen att få med mig mitt 5-åriga barnbarn, som fick sin första åktur med Pendeltåget. Vädret var mulet och kallt, men inne i Tingshuset sattes dansen kring granen igång. Kvinnorna hade sina fina egenhändigt sydda klänningar på sig. Det hade kommit fler barn än väntat, så stämningen var hög. Brasan brann och dragspelet sköttes av en kvinna denna dag. Nyckelharpa spelades av en man och alla gamla julsånger var riktigt medryckande. Det blev en riktigt härlig dag , som piggade upp både mig och barnbarnet.

Det är väldigtliänge sedan jag skrev detta utkast, som nu publiceras. Sommarne står för dörren och jag har varit många gånger i Tingshuset under våren. Jag har inte suttir vid datorn så mycket,då det kom in virus i datorn,när jag skulle gratta på Karl-dagen.

Jag slapp läsa påbloggen att Ethel, grundaren av Haningedräkten och en stark kvinnlig förebild för mig dött någon dag innan. Gudrun, en avhennes döttrar hade surfat på nätet och hittat min text om det sista besöket hos henne på Nobelldagen förra året. Jagbrukar fira mitt nobellpris denna dag, men det blev inställt i julbrådska och andra förberedelser.

Nu håller jag på med min väst till dräkten. Tyget vävde jag på Ethels veranda sommarne -96. Jag hade köpt en vävstol, somnu finns förvarad i ett förråd i Västerhaninge.Den och en gammal vävstol eftermin f.d.svärmor väntar på en ny plats i tillvaron. Det ärmånga saker somväntar på ny plats eller ägare just nu. Jag har sorterat och packat i kartonger, som innehåller viktiga delar av min historia. Det börjar bli akut med ett beslut.

Jag får fortsätta en annan dag,när det finns mer tid. Nu ska jagåka iväg till min gamla bostadsort igen för att hälsa på brorsan. Det känns roligt att vi hittat tillbaka till varandra efter många år av olika liv och skilda åsikter. Det är länge sedan våra föräldrar gick ur tiden och dags att ta eget ansvar för livsval och minnen.

30 år har gått sedan mamma dog i hjärtinfarkt och 15 år sedan pappa somnade in efter en tid avsenilitet och förvirring. Jag slutade röka av rena chocken,när mamma dog. Pappas sjukdom smet jag ifrån, när jag kom in på vidareutbildning iUmeå Universitet. Det blev en fantastisk nytändning i kunskapen om kvinnohistorien, som varit dold för mig i alla år trots den kvinnoinriktade förskollärarutbildningen jag fått i slutet av 60-talet, när vuxenlivet startade för mig. Nu sitter jag medfacit i hand och undrar hur det blev på dette viset?!

Tänk att jag lever och har hälsan! Det är något att vara tacksam över. Det finns dock mycket som irriterar och väcker min vreda eller kanske är det SORG. Frågorna är många i det som händer just nu.

Idag har jag bakat dinkelskorpor med Hildegards nervkakekryddor. Igår bakade jag dinkelbullar och fyllde en dinkelkrage med agnar. Snart kanske jag hittar ett sätt att marknadsför mina produkter, som hållit min kropp och hälsa igång. Hjärtvin är också till god hjälp,men det är inte så lätt att förmedla till tvivlande människor i omgivningen. Det räcker att de tycket det är gott och vill köpa ibland. Hej så länge. hör av dig om du läseroch vill veta mer. Ny kod

Inga Kommentarer

Jag fick den lilla boken med titeln för en tid sedan. Kulturföreningen Fogelstad ger ut småskrifter varje år. Nr 9 med Honorine Hermelins texter från Tidevarvet innehåller många kloka tankar, föreläsningar och insändare i tidningen, som finns dokumenterad på en DVD jag köpte förra året. Jag blev fångad av texten, då den sammanfaller med min hjärtefråga. Sofia – visheten var min väg in till föreningen. Jag fick kunskapen genom Kvinnorna i Svenska kyrkan inför milennieskiftet. 90-talet   innehöll många kontakter med kvinnor i kyrkan.

Kvinnohistorien är för många ett hett ämne. Kvinnors röster har svårt att bli hörda. Idag, när jag läste tidningarna på nätet var det i Aftonbladet en stor rubrik om Maud Olofssons låga betyg som minister. Hon ser sig nedvärderad för att hon är kvinna. Jag kan bara hålla med! Det är ett känt faktum att kvinnorna har en svår roll i politiken. Nu har mycket hänt, men jag minns en tid när det varnades för feministerna, som blev ett hot, när Feministiskt initiativ bildades. Jag hamnade mellan stolarna även i det sammanhanget. Intellektuell var Ebba Witt Brattströms signum. Hon kunde inte komma överens med Tiina Rosenberg. Allt kom att handla om kvinnors sexualitet och motsättningar mellan könen. Jag har aldrig känt mig hemma i den debatten. För mig handlar det mer om barnen och hur arbetet med dem värderas. Där befinner jag mig fortfarande och kvinnosynen med skiljelinjen mellan synderskan och oskulden är svårhanterlig. Skulden, som lagts på kvinnan vid barnafödande och omhändertagande. Där finns mycket kvar att utreda, men nu till Visdomsåldern.

Första skriften handlar om Vilhelm Grönbech, som vid dryga 70 år tog sig rätten att skriva sin egen mening. Han tog initiativet till skriften Frie ord. Många blev besvikna skriver Honorine för att han skrev vad andra kallade sagor, men också om atombomben. Hon reagerade på orden gammal och vis.  Synen på gamla var att de kunde sitta på torget och vara visa. Där satt stadens fäder, där kunde spartanterna också sitta efter sin krigstjänstgöring. Hon lyfter fram Wienerprofessorn Charlotte Bühler, som framhållit att konstnärer- musiker, diktare, målare ofta gör sina skapelser i 60-70-80-årsåldern. Hon tillhör dem som startade utbildning för de små barnen. Fredrik Fröbel utvecklade sina idéer där. Honorin skriver också om de första viktiga åren. ”Det finns en övergångstid i vårt liv, som överträffar alla andra, det är de första levnadsåren.” Det är under dem vi grundlägger alla våra färdigheter. Chocken kommer vid två-tre-årsåldern, när den s.k. trotsåldern inträffar. Den egna skaparkrafter sticker fram sitt jag vill själv!- inte bara som de stora gör – jag vill inte – jag vill själv!

Det framhölls av Maria Montessori också. Henns råd var – Följ barnet- Barnet visar vägen. Camilla Carlberg framhåller i sin utbildning till småbarnspedagoger att det äe Viljeåldern. Vi ska lyssna på barnen och ta reda på hur de tänker och vad deVILL. Kloka råd kan vi få då! Jag är så glad över den lilla boken, som kom med utskrifter från DVD.n, som jag inte lärt mig hantera ännu. Det får bli mitt nyårslöfte att utveckla den kunskapen! Jag är ju i Visdomsåldern nu och har den tid jag kan bestämma själv över. Jag har alltid kunnat driva igenom min vilja till mångas irritation. Jag är väldigt glad över den kraft, som jag fått att förvalta, troligen under mina första år i livet. Jag har förut trott att det var något negativt, men idag kan jag se på det med tacksamhet. Rätten att säga sin mening och driva den har jag äntligen förstått, men förtfarande är jag lite rädd för konsekvenserna. Ibland stängs dörrar, som tidigare var öppna. Det är som att gå i en dröm och plötsligt vakna upp och titta ut genom fönstret, dä r allt är vitt. Verkligheten är kall vinter och grå himmel idag. I morgon är det nyårsafton och sista dagen på 2009. Jag sitter med datorn framför mig och har inte varit ute sedan i söndags. Sara Lidmans historia och skrivande har fängslat mig och jag börjar längta efter att möta människor. Det är väldigt lätt att bli sittande drömmande med sina minnen och bara vilja skriva. Jag längtar efter en skrivarlya, där det finns någon att dela tankar och ord med. Mailen kommer farande med fjärilar, men jag har inte svarat m på några de senaste dagarna. Deprimerad är jag inte, men lite vemodig. Jag har läst igen en hel del av det jag skrivit på bloggen och det är dags att ta kontakt med den övriga världen. Jag får göra en kraftansträngning, äta lite och gå ut i kylan, så jag kvicknar till. Hej så länge och GOTT NYTT ÅR!

Inga Kommentarer

Jag har just läst Karin Thunbergs årskrönika i SVD. Jag följer alla hennes intervjuer och krönikor. För länge sedan skrev jag till henne om mina kärleksproblem, men då fick jag inget svar. Nu kan jag mejla, när det är något bra och ibland kommentera. oo-talet har gått så fort! Jag kan inte riktgt fatta att det gått 10 år sedan jag blev sittande hemma framför TV, när bilen vägrade starta. Det var väldigt kallt och mycket snö om jag minns rätt. Åren går i varandra. Jag har flyttat en hel del för jobbets skull.

Jag började 2000 med att vara arbetslös, som så många  gånger. I mars fick jag ett vikariat i Åkersberga och det blev körande med bilen många mil varje dag under våren. Mitt arbete, som specialpedagog blev mer som speciallärare. Jag hade några handledningssamtal med personalen till barnen med särskilda behov. Jag vikarierade för en speciallärare, som beordrats till 1-0r och fritidsgrupp. En förskollärare med lång erfarenhet var rektor och det var i förändringstiden för skolan. Samarbete mellan förskola – skola var under utveckling. När jag ser tillbaka var det mycket, som hände mot en bra övergång från förskola till skola.

Det blev en förändringstid för mig personligen också. Jag blev mormor i april och mitt första barnbarn satte färg på tillvaron. Bilen var en kär ägodel, som gav möjlighet till besök hos dottern och hennes familj. Vi fick anledning att träffas oftare än vanligt och kontakten med den gamla familjen blev bättre. Hösten blev också fylld med långa resor till arbetet på Djurö, där jag valt att arbeta halvtid som specialpedagog och den andra halvan som konsult. Handledning och specialundervisning på lågstadiets olika klassser var omväxlande och mycket givande. Jag hade turen att få hyra ett underbart hus i Stavsnäs, där mina möbler passade på ett förträffligt sätt. Jag kunde inte ha drömt om något bättre. Min affirmation om ett hus vid havet och öppen spis och stor tomt slog in med en otrolig kraft. Jag flyttade in vid årsskiftet och hyrde ut min lägenhet i Västerhaninge  till en blivande eller nyexad lärare. Tyvärr fick arbetet ett tvärt slut inför sommaren och ett nytt fick sin början några dagar in på höstterminen. Söka arbete och barnbarn har präglat hela 00-talet. Jakten efter ett nytt drömhus tog hastigt slut, när det visade sig lukta mögel i huset. Jag fick flytta tillbaka till V-h efter en mögelsanering av möbler . Nu är det bara härliga minnen kvar från både huset och mina olika arbeten, som vikarierande specialpedagog. Mitt arbete på en friskola i Orminge fick ett hastigt slut, när den bytte rektor och både synen på handledning och ekonomi i skolan styrde åt för mig fel håll.

Specialpedagogjobben blev fler och det fanns en hel del att söka, men jag var för gammal och dessutom förskollärare, vilket inte räknades till grundskolebakgrund. Jag blev bestört, när det visade sig att min lön, som vikarie var skrämmande låg. Facket hade inte mycket att tillföra för mig, som inte hade någon anställning. Något hände med  synen på förskolan och övergången till skolan för 6-åringarna, som vi förhindrat så länge var nu glömt. Det visade sig mer och mer att skolan tog över verksamheten. Jag vikarierade på daghem och fritids. Personalen var ofta lågutbildad och mitt politiska engagemang tog fart. Jag skrev till politikerna och påtalade mina synpunkter. Det resulterade i fler specialpedagogtjänster, men förskollärare och fritidspedagoger fick allt mindre plats i skolan. Jag återupptog mina drömkontakter och samma dag, som Anna Lindh blev kvinhuggen satt jag med en grupp intill 1,6miljonerklubbens lokaler.  Jag vikarierade som språkpedagog tillsammans med en speciallärare/specialpedagog på Grindtorpsskolan i Botkyrka 2003-2004. Jag minns hur jag  på väg till matsalen med en klass, såg flaggan på halv stång ock förstod att hon var död. Barnen reagerade på mina tårar och jag berättade om hennes fredsarbetet, som nu fått ett så tragiskt slut. I Grindtorpsskolan hade jag en mycket fin period, som tog slut efter ett läsår. Nedskärningar och omorganisationer avlöste varandra. Ekonomin var ansträngd och många lärare och annan personal fick ändra sina rutiner. Jag envisades länge med att söka specialpedagogtjänster, men kampen om tjänsterna hade hårdnat och jag blev till slut inte kallad.

 Jag fick A-kassa efter vissa turer med facket och blev kreditvärdig. Jag kunde byta min lägenhet med brorsan, som inte kunde bo i sin lägenhet längre. Det blev flytt till ungdomstrakten igen. Jag var tillbaka nåra pappas och mammas gata och min ungdomslägenhet en tid under alla flyttkarusellår under 60-talet. Jag har verkligen gått i pappas och mammas fotspår och flyttat med jämna mellanrum.

Jag firade min 60-årsdag i Lidakyrkan, min stadiga tillflyktsplats under många år.Sonen hade en ny livskamrat, med en kusin till barnbarnet i magen. Det blev bröllop på Alla Hjärtans dag 2004 och nummer två var på väg. 2008 kom nummer tre, så nu har jag fyra barnbarn. 2005 blev ett förändringens år, när jag blev beordrad ett friårsvikariat på förskolan Pärlan i Danderyd. Jag fortsatte på Hildingavägen under några månader på hösten. Bilen hade krånglat under hela sommaren och i oktober blev jag påkörd av en stor bil på väg till bilverkstaden. Jag fick ta farväl av mitt kära livsredskap, men försäkringspengarna räckte till en Röstkurs i Spanien. Jag hade också fått pengar jag sökt hos Helge Axelson, så det blev en ny period i livet. Skrivandet tog fart och sången fick en ny och viktig plats i livet.

2005 startade Feministiskt initiativ och jag trodde att det skulle bli balans i livet. Det blev dessvärre bara en massa motsättningar och nu får vi se hur det går inför nästa val. Jag vet inte riktigt var jag hör hemma. Jag är inte med i något parti just nu utan har mina hjärtefrågor i olika partier. Min önskan är att vi ska komma överens över partigränserna. Det är så trist, när barnen kommer i kläm. Alla år i gränslandet mellan företagare och arbetssökande fortsätter och jag hoppas på en nytändning med satsning på ”De viktiga åren under tre.” Jag träffade Camilla Carlberg i Sångklubben på Skeppar Karls salong. Vi var på samma kurs i Spanien våren 2006. Jag har varit med på hennes kortkurser, som jag verkligen rekommenderar efter att ha deltagit, som hjälp med diverse. Kontakten med personal i förskolan har givit nya insikter och synpunkter på behovet av förskolekunskap i förskola-skola. Mina måndagar i salongen fram till årsskiftet 2007 har givit många nya och värdefulla kontakter. 2008 och 2009 har varit två bearbetnings och sorgeår efter sjukdom  och andra prövningar. Jag kan bara skatta mig lycklig, som omges av så många  kloka och tröstande vänner. Mina kontakter med kvinnor och män i kyrkans olika samfund har bidragit och leder vidare. Dansen får lov att nämnas, som en viktig del i mitt liv. Dansen får nog en egen historia. Nu har mörkret börjat lägga sig utanför mitt fönster, som är grått och med snöfria grenar på träden utanför. Nu ska jag nog fortsätta läsa om Sara Lidman, som fängslat mig en tid. Det känns inte motiverat att gå ut idag tyvärr. Jag har i alla fall gjort min dagliga gymnastik, som tillhör rutinerna sedan 20 år. Hej så länge!

Inga Kommentarer

Oj, nu ärdet ny design på bloggen. Allt uppdateras, men jag är som sagt lite långsam och har ett visst motstånd till förändringar. Igår var det Lucia och jag tog det väldigt lygnt. Jag sov länge och kopplade aldrig om radion efter musiken av Hildegard von Bingen. Vision, som  ligger beredd för att väcka mig på morgonen. Jag somnade om och  vaknade inte förrän halv elva. Det  blev sen gymnastik och frukost, som kunde bli Dinkelflingegröt med alla kryddor, mandel och russin. Av bara farten gjorde jag en deg med dinkelflingor och ljust dinkel. Jag fick min beställda leverans hemkörd i fredags! Leverantören skulle åka till sommarstället i närheten av Warbro kvarn.

Ibland spelar livet ett riktigt spratt, när det inte blir, som vi har tänkt oss. Jag hade bestämt träff med Erna, en ny bekantskap, som är från Österrike. Hon  har en bror kvar där, som odlar dinkel och känner till mycket om Hildegards kostlära. Erna hade beställt samtidgt både nakenhavre och dinkel. Hon var hos mig med en gemensam väninna, då vi upptäckte vårt gemensamma intresse.

Vi skulle hämta det uppe i Vasastan, men det fanns inte i källaren denna gång. Någon hade varit där och tagit hela kartongen med vagn och allt. Vi fick åka hem utan mjöl. Jag tog vägen förbi Isaak Hirsch Minne, där vår gemensamma väninnan bor. Det är en mystisk historia, som jag inte listat ut ännu, men det visar på ett problen, som många kvinnor och även män lever i dessa dagar. Rädslan och oron över renoveringar i lägenheter är en mycket het potatis. Jag håller själv på att gå igenom alla mina saker och prylar samlade under ett ganska långt liv. Mitt hus ska totalrenoveras och hur det ska påverka oroar och skrämmer. Mycket är redan borta, men vissa saker är svårare att skiljas från än andra. Min väninna har hamnat i en situation, som är närmast traumatisk. Historien bakom är troligen väldigt sorglig och hänger ihop med familjehistoren, som jag inte känner till helt utan bara fantiserar om utifrån små korta fragment jag tagit del av vid våra många möten under de senaster åren.

Vi släpar på våra ryggsäckar med varierande innehåll. Nu när alla berättar sin historia, så även jag finns snart inget, som inte går att berätta. Gränsen går dock vid de nära, som fortfarande är i livet. Jag har ställts inför ovanligt svåra händelser det senaste året. Nu senast fick jag höra att barnens far väntar på en hjärtoperation beroende på kärlkramp. De flesta sjukdomar kan botas och läkarna byter ut allt fler delar av våra kroppar. Jag tänker mycket på hur mitt liv blev efter olika möten, som gjort att det förändrats. Jag ångrar inte mina val, särskilt inte valet av  mina barns far. Vi hade många roliga och dramatiska år innan det till slut blev anledning till giftemål, när sonen anmälde sin ankomst.

Jag minns en dröm, som visade på att det var tid att bryta upp. ” Vi åkte bil på en smal kurvig väg med en visunderlig utsikt. Det var höga höjder och branta stup. Ibland fick vi passera på en smal sträcka, där det gällde att snabbt passera för att inte köra av vägen. När vi kom ner på plan väg igen bestämde jag mig för att inte följa med tillbaka. ” Jag tänker på en berättelse, som Margaretha Strömstedt skrev i sin prisbelönta bok häromåret. Där fick hon och maken uppleva en liknande situation i verkliga livet. De bestämde att fortsätt tillsammans, men i mitt fall var det bara min dröm och vi diskuterade aldrig den utan andra saker, som är högaktuella nu inför julen.

Igår var det Lucia och 1973 dog min farbror Anders i blödande magsår den dagen. Han hade firat många jular i min barndomsfamilj, men det året var jag uppslukad av min nya familj med två små barn och det vet de flesta vad det innebär. Det  diskuteras var man ska fira jul och vilka, som ska vara med. Idag, när många är skilda blir det extra komplicerat. Förra året valde jag bort julen och var hemma framför TV. I år ska det bli tillsammans  med dotterns svärföräldrar. Jag har haft turen att bli inbjuden till familjer, som klarar av att hantera våra traditioner utan de problem jag ställts inför.

Det handlar om klass och min upptäckt att jag tillhört arbetarklassen, men gift in mig i en mellanborgerlig miljö har varit omtumlande. Mer om det en anna gång. Samma gamla stoy kommer upp gång på gång. Den berömda klassresan pratas det om, men jag tror mer på en utveckling av mänskligheten, som vi alla deltar i

Igår  hade jag planerat in ett besök på Folkkulturcentrum med Jazz och Visa. Det var verkligen härligt med juloch Luciasånger tillsammans med verkligt härliga jazzlåtar och känslosam musik. Bengt Höglund, som spelar med inlevelse och lockar fram alla artister är värd en extra komplimang. Jag är verkligen glad över att fått möta honom och alla kvinnor, numera även män, som samlas och framför sina visor egna och andras i en liten ganska trång lokal i källarplanet i Hjorthagen.  Ekonomin är ett ständigt problem även där. Snart är det så dyrt med hus och lokaler att vi inte har råd att vara inomhus. Jag börjar bli riktigt arg igen över att det ska vara så svårt att hitta ett system, som ger bättre balans mellan människors önskan och verklighetens ekonomi. Det borde gå att finna andra lösningar, men även det får vänta. Imorgon ska jag i alla fall gå till min frissa Linda på Plejset, som jag mötte på Madeira 1993. Kvinnliga relationer är lättare att behålla än manliga. Det tar vi också en anna dag. Nu ska jag göra mig iordning för att besök på Inspira, där det samlas en massa Hildegardvänner och andra insprerande människor idag. Hej, hej!

Inga Kommentarer