livsresa

Jag fick den lilla boken med titeln för en tid sedan. Kulturföreningen Fogelstad ger ut småskrifter varje år. Nr 9 med Honorine Hermelins texter från Tidevarvet innehåller många kloka tankar, föreläsningar och insändare i tidningen, som finns dokumenterad på en DVD jag köpte förra året. Jag blev fångad av texten, då den sammanfaller med min hjärtefråga. Sofia – visheten var min väg in till föreningen. Jag fick kunskapen genom Kvinnorna i Svenska kyrkan inför milennieskiftet. 90-talet   innehöll många kontakter med kvinnor i kyrkan.

Kvinnohistorien är för många ett hett ämne. Kvinnors röster har svårt att bli hörda. Idag, när jag läste tidningarna på nätet var det i Aftonbladet en stor rubrik om Maud Olofssons låga betyg som minister. Hon ser sig nedvärderad för att hon är kvinna. Jag kan bara hålla med! Det är ett känt faktum att kvinnorna har en svår roll i politiken. Nu har mycket hänt, men jag minns en tid när det varnades för feministerna, som blev ett hot, när Feministiskt initiativ bildades. Jag hamnade mellan stolarna även i det sammanhanget. Intellektuell var Ebba Witt Brattströms signum. Hon kunde inte komma överens med Tiina Rosenberg. Allt kom att handla om kvinnors sexualitet och motsättningar mellan könen. Jag har aldrig känt mig hemma i den debatten. För mig handlar det mer om barnen och hur arbetet med dem värderas. Där befinner jag mig fortfarande och kvinnosynen med skiljelinjen mellan synderskan och oskulden är svårhanterlig. Skulden, som lagts på kvinnan vid barnafödande och omhändertagande. Där finns mycket kvar att utreda, men nu till Visdomsåldern.

Första skriften handlar om Vilhelm Grönbech, som vid dryga 70 år tog sig rätten att skriva sin egen mening. Han tog initiativet till skriften Frie ord. Många blev besvikna skriver Honorine för att han skrev vad andra kallade sagor, men också om atombomben. Hon reagerade på orden gammal och vis.  Synen på gamla var att de kunde sitta på torget och vara visa. Där satt stadens fäder, där kunde spartanterna också sitta efter sin krigstjänstgöring. Hon lyfter fram Wienerprofessorn Charlotte Bühler, som framhållit att konstnärer- musiker, diktare, målare ofta gör sina skapelser i 60-70-80-årsåldern. Hon tillhör dem som startade utbildning för de små barnen. Fredrik Fröbel utvecklade sina idéer där. Honorin skriver också om de första viktiga åren. ”Det finns en övergångstid i vårt liv, som överträffar alla andra, det är de första levnadsåren.” Det är under dem vi grundlägger alla våra färdigheter. Chocken kommer vid två-tre-årsåldern, när den s.k. trotsåldern inträffar. Den egna skaparkrafter sticker fram sitt jag vill själv!- inte bara som de stora gör – jag vill inte – jag vill själv!

Det framhölls av Maria Montessori också. Henns råd var – Följ barnet- Barnet visar vägen. Camilla Carlberg framhåller i sin utbildning till småbarnspedagoger att det äe Viljeåldern. Vi ska lyssna på barnen och ta reda på hur de tänker och vad deVILL. Kloka råd kan vi få då! Jag är så glad över den lilla boken, som kom med utskrifter från DVD.n, som jag inte lärt mig hantera ännu. Det får bli mitt nyårslöfte att utveckla den kunskapen! Jag är ju i Visdomsåldern nu och har den tid jag kan bestämma själv över. Jag har alltid kunnat driva igenom min vilja till mångas irritation. Jag är väldigt glad över den kraft, som jag fått att förvalta, troligen under mina första år i livet. Jag har förut trott att det var något negativt, men idag kan jag se på det med tacksamhet. Rätten att säga sin mening och driva den har jag äntligen förstått, men förtfarande är jag lite rädd för konsekvenserna. Ibland stängs dörrar, som tidigare var öppna. Det är som att gå i en dröm och plötsligt vakna upp och titta ut genom fönstret, dä r allt är vitt. Verkligheten är kall vinter och grå himmel idag. I morgon är det nyårsafton och sista dagen på 2009. Jag sitter med datorn framför mig och har inte varit ute sedan i söndags. Sara Lidmans historia och skrivande har fängslat mig och jag börjar längta efter att möta människor. Det är väldigt lätt att bli sittande drömmande med sina minnen och bara vilja skriva. Jag längtar efter en skrivarlya, där det finns någon att dela tankar och ord med. Mailen kommer farande med fjärilar, men jag har inte svarat m på några de senaste dagarna. Deprimerad är jag inte, men lite vemodig. Jag har läst igen en hel del av det jag skrivit på bloggen och det är dags att ta kontakt med den övriga världen. Jag får göra en kraftansträngning, äta lite och gå ut i kylan, så jag kvicknar till. Hej så länge och GOTT NYTT ÅR!

Inga Kommentarer

Jag har just läst Karin Thunbergs årskrönika i SVD. Jag följer alla hennes intervjuer och krönikor. För länge sedan skrev jag till henne om mina kärleksproblem, men då fick jag inget svar. Nu kan jag mejla, när det är något bra och ibland kommentera. oo-talet har gått så fort! Jag kan inte riktgt fatta att det gått 10 år sedan jag blev sittande hemma framför TV, när bilen vägrade starta. Det var väldigt kallt och mycket snö om jag minns rätt. Åren går i varandra. Jag har flyttat en hel del för jobbets skull.

Jag började 2000 med att vara arbetslös, som så många  gånger. I mars fick jag ett vikariat i Åkersberga och det blev körande med bilen många mil varje dag under våren. Mitt arbete, som specialpedagog blev mer som speciallärare. Jag hade några handledningssamtal med personalen till barnen med särskilda behov. Jag vikarierade för en speciallärare, som beordrats till 1-0r och fritidsgrupp. En förskollärare med lång erfarenhet var rektor och det var i förändringstiden för skolan. Samarbete mellan förskola – skola var under utveckling. När jag ser tillbaka var det mycket, som hände mot en bra övergång från förskola till skola.

Det blev en förändringstid för mig personligen också. Jag blev mormor i april och mitt första barnbarn satte färg på tillvaron. Bilen var en kär ägodel, som gav möjlighet till besök hos dottern och hennes familj. Vi fick anledning att träffas oftare än vanligt och kontakten med den gamla familjen blev bättre. Hösten blev också fylld med långa resor till arbetet på Djurö, där jag valt att arbeta halvtid som specialpedagog och den andra halvan som konsult. Handledning och specialundervisning på lågstadiets olika klassser var omväxlande och mycket givande. Jag hade turen att få hyra ett underbart hus i Stavsnäs, där mina möbler passade på ett förträffligt sätt. Jag kunde inte ha drömt om något bättre. Min affirmation om ett hus vid havet och öppen spis och stor tomt slog in med en otrolig kraft. Jag flyttade in vid årsskiftet och hyrde ut min lägenhet i Västerhaninge  till en blivande eller nyexad lärare. Tyvärr fick arbetet ett tvärt slut inför sommaren och ett nytt fick sin början några dagar in på höstterminen. Söka arbete och barnbarn har präglat hela 00-talet. Jakten efter ett nytt drömhus tog hastigt slut, när det visade sig lukta mögel i huset. Jag fick flytta tillbaka till V-h efter en mögelsanering av möbler . Nu är det bara härliga minnen kvar från både huset och mina olika arbeten, som vikarierande specialpedagog. Mitt arbete på en friskola i Orminge fick ett hastigt slut, när den bytte rektor och både synen på handledning och ekonomi i skolan styrde åt för mig fel håll.

Specialpedagogjobben blev fler och det fanns en hel del att söka, men jag var för gammal och dessutom förskollärare, vilket inte räknades till grundskolebakgrund. Jag blev bestört, när det visade sig att min lön, som vikarie var skrämmande låg. Facket hade inte mycket att tillföra för mig, som inte hade någon anställning. Något hände med  synen på förskolan och övergången till skolan för 6-åringarna, som vi förhindrat så länge var nu glömt. Det visade sig mer och mer att skolan tog över verksamheten. Jag vikarierade på daghem och fritids. Personalen var ofta lågutbildad och mitt politiska engagemang tog fart. Jag skrev till politikerna och påtalade mina synpunkter. Det resulterade i fler specialpedagogtjänster, men förskollärare och fritidspedagoger fick allt mindre plats i skolan. Jag återupptog mina drömkontakter och samma dag, som Anna Lindh blev kvinhuggen satt jag med en grupp intill 1,6miljonerklubbens lokaler.  Jag vikarierade som språkpedagog tillsammans med en speciallärare/specialpedagog på Grindtorpsskolan i Botkyrka 2003-2004. Jag minns hur jag  på väg till matsalen med en klass, såg flaggan på halv stång ock förstod att hon var död. Barnen reagerade på mina tårar och jag berättade om hennes fredsarbetet, som nu fått ett så tragiskt slut. I Grindtorpsskolan hade jag en mycket fin period, som tog slut efter ett läsår. Nedskärningar och omorganisationer avlöste varandra. Ekonomin var ansträngd och många lärare och annan personal fick ändra sina rutiner. Jag envisades länge med att söka specialpedagogtjänster, men kampen om tjänsterna hade hårdnat och jag blev till slut inte kallad.

 Jag fick A-kassa efter vissa turer med facket och blev kreditvärdig. Jag kunde byta min lägenhet med brorsan, som inte kunde bo i sin lägenhet längre. Det blev flytt till ungdomstrakten igen. Jag var tillbaka nåra pappas och mammas gata och min ungdomslägenhet en tid under alla flyttkarusellår under 60-talet. Jag har verkligen gått i pappas och mammas fotspår och flyttat med jämna mellanrum.

Jag firade min 60-årsdag i Lidakyrkan, min stadiga tillflyktsplats under många år.Sonen hade en ny livskamrat, med en kusin till barnbarnet i magen. Det blev bröllop på Alla Hjärtans dag 2004 och nummer två var på väg. 2008 kom nummer tre, så nu har jag fyra barnbarn. 2005 blev ett förändringens år, när jag blev beordrad ett friårsvikariat på förskolan Pärlan i Danderyd. Jag fortsatte på Hildingavägen under några månader på hösten. Bilen hade krånglat under hela sommaren och i oktober blev jag påkörd av en stor bil på väg till bilverkstaden. Jag fick ta farväl av mitt kära livsredskap, men försäkringspengarna räckte till en Röstkurs i Spanien. Jag hade också fått pengar jag sökt hos Helge Axelson, så det blev en ny period i livet. Skrivandet tog fart och sången fick en ny och viktig plats i livet.

2005 startade Feministiskt initiativ och jag trodde att det skulle bli balans i livet. Det blev dessvärre bara en massa motsättningar och nu får vi se hur det går inför nästa val. Jag vet inte riktigt var jag hör hemma. Jag är inte med i något parti just nu utan har mina hjärtefrågor i olika partier. Min önskan är att vi ska komma överens över partigränserna. Det är så trist, när barnen kommer i kläm. Alla år i gränslandet mellan företagare och arbetssökande fortsätter och jag hoppas på en nytändning med satsning på ”De viktiga åren under tre.” Jag träffade Camilla Carlberg i Sångklubben på Skeppar Karls salong. Vi var på samma kurs i Spanien våren 2006. Jag har varit med på hennes kortkurser, som jag verkligen rekommenderar efter att ha deltagit, som hjälp med diverse. Kontakten med personal i förskolan har givit nya insikter och synpunkter på behovet av förskolekunskap i förskola-skola. Mina måndagar i salongen fram till årsskiftet 2007 har givit många nya och värdefulla kontakter. 2008 och 2009 har varit två bearbetnings och sorgeår efter sjukdom  och andra prövningar. Jag kan bara skatta mig lycklig, som omges av så många  kloka och tröstande vänner. Mina kontakter med kvinnor och män i kyrkans olika samfund har bidragit och leder vidare. Dansen får lov att nämnas, som en viktig del i mitt liv. Dansen får nog en egen historia. Nu har mörkret börjat lägga sig utanför mitt fönster, som är grått och med snöfria grenar på träden utanför. Nu ska jag nog fortsätta läsa om Sara Lidman, som fängslat mig en tid. Det känns inte motiverat att gå ut idag tyvärr. Jag har i alla fall gjort min dagliga gymnastik, som tillhör rutinerna sedan 20 år. Hej så länge!

Inga Kommentarer

Oj, nu ärdet ny design på bloggen. Allt uppdateras, men jag är som sagt lite långsam och har ett visst motstånd till förändringar. Igår var det Lucia och jag tog det väldigt lygnt. Jag sov länge och kopplade aldrig om radion efter musiken av Hildegard von Bingen. Vision, som  ligger beredd för att väcka mig på morgonen. Jag somnade om och  vaknade inte förrän halv elva. Det  blev sen gymnastik och frukost, som kunde bli Dinkelflingegröt med alla kryddor, mandel och russin. Av bara farten gjorde jag en deg med dinkelflingor och ljust dinkel. Jag fick min beställda leverans hemkörd i fredags! Leverantören skulle åka till sommarstället i närheten av Warbro kvarn.

Ibland spelar livet ett riktigt spratt, när det inte blir, som vi har tänkt oss. Jag hade bestämt träff med Erna, en ny bekantskap, som är från Österrike. Hon  har en bror kvar där, som odlar dinkel och känner till mycket om Hildegards kostlära. Erna hade beställt samtidgt både nakenhavre och dinkel. Hon var hos mig med en gemensam väninna, då vi upptäckte vårt gemensamma intresse.

Vi skulle hämta det uppe i Vasastan, men det fanns inte i källaren denna gång. Någon hade varit där och tagit hela kartongen med vagn och allt. Vi fick åka hem utan mjöl. Jag tog vägen förbi Isaak Hirsch Minne, där vår gemensamma väninnan bor. Det är en mystisk historia, som jag inte listat ut ännu, men det visar på ett problen, som många kvinnor och även män lever i dessa dagar. Rädslan och oron över renoveringar i lägenheter är en mycket het potatis. Jag håller själv på att gå igenom alla mina saker och prylar samlade under ett ganska långt liv. Mitt hus ska totalrenoveras och hur det ska påverka oroar och skrämmer. Mycket är redan borta, men vissa saker är svårare att skiljas från än andra. Min väninna har hamnat i en situation, som är närmast traumatisk. Historien bakom är troligen väldigt sorglig och hänger ihop med familjehistoren, som jag inte känner till helt utan bara fantiserar om utifrån små korta fragment jag tagit del av vid våra många möten under de senaster åren.

Vi släpar på våra ryggsäckar med varierande innehåll. Nu när alla berättar sin historia, så även jag finns snart inget, som inte går att berätta. Gränsen går dock vid de nära, som fortfarande är i livet. Jag har ställts inför ovanligt svåra händelser det senaste året. Nu senast fick jag höra att barnens far väntar på en hjärtoperation beroende på kärlkramp. De flesta sjukdomar kan botas och läkarna byter ut allt fler delar av våra kroppar. Jag tänker mycket på hur mitt liv blev efter olika möten, som gjort att det förändrats. Jag ångrar inte mina val, särskilt inte valet av  mina barns far. Vi hade många roliga och dramatiska år innan det till slut blev anledning till giftemål, när sonen anmälde sin ankomst.

Jag minns en dröm, som visade på att det var tid att bryta upp. ” Vi åkte bil på en smal kurvig väg med en visunderlig utsikt. Det var höga höjder och branta stup. Ibland fick vi passera på en smal sträcka, där det gällde att snabbt passera för att inte köra av vägen. När vi kom ner på plan väg igen bestämde jag mig för att inte följa med tillbaka. ” Jag tänker på en berättelse, som Margaretha Strömstedt skrev i sin prisbelönta bok häromåret. Där fick hon och maken uppleva en liknande situation i verkliga livet. De bestämde att fortsätt tillsammans, men i mitt fall var det bara min dröm och vi diskuterade aldrig den utan andra saker, som är högaktuella nu inför julen.

Igår var det Lucia och 1973 dog min farbror Anders i blödande magsår den dagen. Han hade firat många jular i min barndomsfamilj, men det året var jag uppslukad av min nya familj med två små barn och det vet de flesta vad det innebär. Det  diskuteras var man ska fira jul och vilka, som ska vara med. Idag, när många är skilda blir det extra komplicerat. Förra året valde jag bort julen och var hemma framför TV. I år ska det bli tillsammans  med dotterns svärföräldrar. Jag har haft turen att bli inbjuden till familjer, som klarar av att hantera våra traditioner utan de problem jag ställts inför.

Det handlar om klass och min upptäckt att jag tillhört arbetarklassen, men gift in mig i en mellanborgerlig miljö har varit omtumlande. Mer om det en anna gång. Samma gamla stoy kommer upp gång på gång. Den berömda klassresan pratas det om, men jag tror mer på en utveckling av mänskligheten, som vi alla deltar i

Igår  hade jag planerat in ett besök på Folkkulturcentrum med Jazz och Visa. Det var verkligen härligt med juloch Luciasånger tillsammans med verkligt härliga jazzlåtar och känslosam musik. Bengt Höglund, som spelar med inlevelse och lockar fram alla artister är värd en extra komplimang. Jag är verkligen glad över att fått möta honom och alla kvinnor, numera även män, som samlas och framför sina visor egna och andras i en liten ganska trång lokal i källarplanet i Hjorthagen.  Ekonomin är ett ständigt problem även där. Snart är det så dyrt med hus och lokaler att vi inte har råd att vara inomhus. Jag börjar bli riktigt arg igen över att det ska vara så svårt att hitta ett system, som ger bättre balans mellan människors önskan och verklighetens ekonomi. Det borde gå att finna andra lösningar, men även det får vänta. Imorgon ska jag i alla fall gå till min frissa Linda på Plejset, som jag mötte på Madeira 1993. Kvinnliga relationer är lättare att behålla än manliga. Det tar vi också en anna dag. Nu ska jag göra mig iordning för att besök på Inspira, där det samlas en massa Hildegardvänner och andra insprerande människor idag. Hej, hej!

Inga Kommentarer

Igår var jag hos Ethel, som komponerat många delar av Haningedräkten. Hon bor fortfarande kvar i sitt hus på Gålö, där hon bott sedan ungdomen. Det finns en fantastisk kvinnohistora i huset. Jag har haft tur, som träffade henne, när jag började i en Samtalsgrupp i Missionskyrkan i Västerhaninge församling. Jag har skrivit en hel del, men inte fått så många läsare ännu. Det beror nog på att jag skrivit om en del väldigt svåra saker. Livet bjuder på på både sorg och glädje. Ethel har en förmåga, som jag beundrar. Hon är alltid positiv och är glad för varje  ny dag. Jag saknar den förmågan och blir ofta väldigt arg och upprörd över sakernas tillstånd.

Igår satt vi framför TV och lyssnade på president Obamas tal efter Fredsprisutdelningen. Jag åkte dit, när det var ljusan dag och hann med att inhandla mjölk och katrinplommon, som är en viktig föda i hennes diet. Ethel är van att rusta sig för isolering och har många liter mjölk i frysen. På verandan och inne fanns redan en gran med ljus. Döttrar, grannar och många vänner tillsammans med hemtjänsten ser till att vardagen fungerar. 94 år är en älder att sträva efter, men hur det ska gå ihop ekonomiskt ät en stor fråga idag.

Bussen hem gick strax efter 17. Det var becksvart, när jag med stapplande steg tog mig till busshållplatsen. Jag hade fått låna en ficklampa med svagt sken, som gjorde det möjligt att hitta till hållplatsen. Det var Ethel, som tänkte åt mig. Hon frågade om jag hade kattögon därav lånet av ficklampan. Den behövdes verkligen. Där fanns ingen gatubelysning.

Denna gång berättade Ethel om hur hon hållit Båtvarvet igång, när maken blev sjuk. 20 år som båtbyggare har hon i sin historia. Jag fick veta lite om hur hon fick båtarna att hålla ihop. Jag borde haft en bandspelare, men det är fortfarande bara en tanke. Det finns ett museum, där lite av historien finns. Det finns många, som skrivit och skriver om alla hus och torp, som funnits i kommunen innan de nya husen byggdes.

Förra veckan var jag till Tingshuset och tog del av en del. Nu har jag bestämt att gå med i föreningen för att sy färdig min dräkt, som påbörjades för många år sedan. Jag hade min vävstol på hennes veranda på övervåningen några år i mitten av 90-talet. Det var ett sätt att hantera saknaden av avlönat arbete och delaktighet i ett arbetslag. Nu funderar jag över hur jag ska hantera min vävstolar, som finns i brorsans förråd. Jag har en mycket gammal efter min fd svärmor och en ny, som jag vävde på under 90-talet.

Mitt engagemang i Rädda Barnen har jag återupptagit under hösten. Jag var med på en Modevisning, som är tradition sedan mer än tio år. Jag mötte mina gamla kollegor från mitt arbetsliv på deltidsförskolan i Haninge kommun. Det var ett kärt återseende. Nu har jag träffat flera av dem på Paus konditiori, där det serverats Rädda Barnens bakelser, som 50 årsjubileum för den trogna grupp, som tillhör Västerhaninge lokalförening.

Det är verkligen en grupp kvinnor, som piggar upp i den allt tyngre verkligeheten i vardagen. Det var mycket skratt och fniss, när vi sågs i måndags. På tisdagen åkte jag tillbaka och träffade en massa handarbetande kvinnor i Tingshuset. Anita Stjernström har tillsammans med sin man Bo dokumenterat mycket om historien.  Haningedräkten finns dokumenterad och kunskapen hålls vid liv ännu en tid. Ethels histora finns i form av många dräkter. I ett av skåpen finns flera dockor med dräkterna. Kvinnorna som träffas regelbundet handarbetar med allehanda tekniker, så där finns mycket för nästa generation att lära, när tid ges. Jag tycker att det ska komma till kännedom om hur mycket pengar, som samlats in med hjälp av kvinnors handarbete. Det är inte någon förspilld kvinnokraft, som så föraktfullt sagt av många i min egen generation. Det är en källa till mycket gemenskap och rogivande syselsättning.

Jag har i mina gömmor funnit delar av min mammas alster, som jag inte visste att hon höll på med. Jag har sytt färdig en del hon påbörjat, som nu finnspå väggen i vardagsrummet. En tavla med två Eldfåglar visar på att det finns många kopplingar i intresse i kvinnohistorien.  I sovrummet sitter en konstväv med en Näckros, som mamma Marianne har gjort. En tröja hon stickat finns i en låda med stickade alster. Dottern fick den för några år sedan. Jag fick låna den på väg hem för en tid sedan. Modellerna kommer tillbaka med jämna mellanrum. Just nu är det inne med stickning och handarbete igen.

Modet och kläderna har länge styrts av män. Jag blev förskräckt häromkvällen, när det var ett program från modevisning i Paris. Jag tänker på min urklipp jag har tillsammans med artiklar Kerstin Thorvall skrivit. Hennes dokumentation från arbetet, som modetecknerska har viktiga synpunkter om det. Det känns väldigt angeläget att lyfta fram det igen. Jag hade förmånen att träffa henne på kurser i Sigtuna och Danmark, där hon berättade med inlevelse om sina erfarenheter. Det finns återgivet i hennes böcker, som från början möttes med förakt och fördömande, men blev upprättad och prisbelönad för några år sedan. Nu ska jag gå till mina dokument och se om jag får några nya ideer. Hej så länge!

Inga Kommentarer

Idag är det strålande sol! Äntligen en ljusblå himmel utanför fönstret. Nu har björken också tappat sina löv, så jag ser långt bort mot Östberga och Solberga. Faster Inga bodde i Solberga för länge sedan. Hon hade gift sig och jag minns  fester, när det spelades och sjöngs för full hals. Pappa tyckte om att sjunga och farbror Anders, som ofta var med spelade dragspel. Farbror Kalle, som var faster Ingas nya man spelade fiol. Jag har en hel del saker efter faster Inga. Hon hade inga barn och Kalle försvann efter några år. Jag vet inte vad som hände honom, men han drack för mycket enligt vad jag hörde. Det gjorde farbror Anders också. Han dog en Luciadag för många år sedan. Jag fick hyra hans lägenhet när jag gick på Husmodersskolan i början av 60-talet. Han bodde hos tant Vailet i Bandhagen, men hade sin lägenhet kvar. Det var andra regler på den tiden. Nu är det väldigt svårt att överta lägenheter efter släktingar.

Nyligen träffade jag en kvinna, som fick lov att hyra sin lmammas ägenhet i andra hand efter att mamman blivit omhändertagen av socialtjänsten. Hon visste inte att hon var tvungen att skriva sig på adressen, när hon kom hem efter en vistelse i Grekland under några år. Nu har hon flyttat till Norrköpng, där de tog emot hyresgäster med låg inkomst.

Jag har blivit intresserad av hur regelsystemet fungerar, när min egen situation börjar bli akut av ett nytt boende. Jag hade väldig tur, som blev kreditvärdig för några år sedan, då jag fick A-kassa i samband med ett vikariat, som blev avbrutet på ett märkligt sätt. Då kunde jag byta lägenhet med min bror, som  behövde komma ut på landet. Det var väldigt bra för mig att komma närmare stan ocn barnen, som lämnat Västerhaninge för många år sedan.

Jag har hamnat mellan en massa stolar i livet kan jag se nu efter många turer i arbetslivet  med en vandring i A-kassesituationen och arbetslivet. Det har varit många vikariat under 2000-talet. Det var inte lätt att komma in i regelsystemet i Lärarförbundet efter att ha övergivit en halvtidstjänst inom Barnomsorgen.

Numera kallar jag min situation för Barnsorgen. Det är en sorglig historia, som jag håller på att reda ut och dokumentera med hjälp av stöd från olika fonder, som kan sökas. Det är en hel vetenskap och tar mycket tid och kraft. Idag hörde jag på nyheterna att kvinnor får lägre summor beviljade och färre ja på sökning om forskningsanslag.

Det kommer hela tiden upp i debatten denna obalans mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Jag som har både en dotter och en son blir väldigt sorgsen, när det blivit en återgång till en situation vi stred för under 60-70-talet. Kvinnors krav hamnar på vänsterkanten och det är inte så roligt. Jag tänker på hur jag skämdes över min pappas sympatier med kommunisterna. Jag förstod att det inte var populärt. Han hade ett häftigt temperament, som jag har ärvt. Det är jag väldigt glad för, men många i min omgivning tycker nog det är väldigt jobbigt. Jag har ofta sagt ifrån, när det varit något jag inte gillat. Min barndomsvän Christina påpekar ibland att det stod G.A.P. på mina bollar. Görel Anita Persson. Jag är inte så fin i kanten och försöker vara lite lugn, men när det är så orättvist är det inte lätt.

Jag läser just nu Änglahuset av Kerstin Ekman. Den kom ut 1979 och handlar mycket in tiden före och under andra världskriget. Hon berättar på ett tydligt och rättframt sätt om människornas situation inder den tiden. Jag får väldig kunskap om situationen inför min födelse och mina första år, som jag undrar mycket över.

I söndags var det 1:a Advent och jag åkte ut till Lidakyrkan, där jaf varit mycket under mina år, som skild. 20 år har gått sedan jag bröt upp från familjelivet och mycket har förändras i samhället. Efterår promenerade jag till Västerhaninge och tände ett ljus på familjen Ljungs grav, där även Johan ligger sedan snart ett år tillbaka. Mitt liv kretsar mycket runt den familjen.  Mina föräldrar och mormor ligger på Österhaninge kyrkogård och dit är det omständigt att ta sig utan bil. Jag fortsatte till Tingshuset, där det var Julmarknad och många föreningar visade sina alster. Jag träffade många gamla bekanta och funderar på att återta kontakten  med Hembygdsföreningen.  Nästan hela mitt liv har jag bott i Haninge, med korta undatag. Flyttlassen har gått åt många håll och en tid hade jag dullelt boende, när jag studerade i Umeå och Pitedalens folkhögskola. Jag trodde att jag skulle kunna använda min utbildning inom kyrkan, men det visade sig vara svårare än jag räknat med.

Nu håller jag på att reda ut vad som hänt inom Rädda Barnen och Barnomsorgen sedan jag slutade mitt ordförande skap för 10 år sedan. Då firade vi 40 år i likalföreningen. Nu firar vi 50 år och kampen gäller samma frågor som då. Nu är det ideella krafter, som gäller igen! Igår läste jag i Metro att Bengt Westerberg vädjar till Röda Korset om fler ordföranden och hjälpande människor. Visst behöver vi hjälpas år, men skilllnaden mellan hur arbetet värderas i politik och föreningar är i mina ögon skamligt.

Jag är väldigt besviken och upprörd över min låga pension efter 10 år, som egen förtagare efter stora svårigheter att få en anställning inom mitt yrke. Vidareutbildning hjälpte inte och det var i den socialdemokratiska regeringen. Det gör ingen skillnad på vilken färg patriarkatet har. Den manliga normen skulle behöva synas utan skuld och pajkastning mellan partierna. Jämställda löner i manliga och kvinnliga yrken är på tiden.

När kvinnors yrken eller sysslor övertas av männen och teknifieras så stiger lönerna, men nu är vi tillbaka där vi började. Bondesamhällets övergång i industrisamhället och nu till det trådlösa behöver utvärderas. Mer om det en annan dag. Nu måste jag ut innan det är mörkt igen.

Inga Kommentarer

Himlen är grå och det börjar redan skymma. Körsbärsträdet utanför mitt fönster har tappat alla bladen. Björken bakom har ännu några kvar. November går mot sitt slut och nästa söndag är det 1:a Advent, då är det en satsning  med Rädda Barnen på Ikea. Jag har inte anmält mig ännu, men i veckan ska det invigas ett Barnrättscentrum i Haninge. Det var ett seminarium i Sundbyberg om Barnahus  förra veckan, så det händer trots allt en hel del, som är bra. Måndagsträffarna i höst har också bjudit på många viktiga ämnen. Jag var på ett möte i måndags , som handlade om toppningen inom idrotten. Där var en pappa med, som reagerat på att hans sjuåring inte riktigt platsade, när han bara vill spela. Det finns en kille projektanställd för att stötta samarbetet mellan idrottsklubbarna och skolan. Det blir spännade att följa upp. 

Hedersrelaterat våld står överst på listan för mig just nu. Dialogprojeket, som jag var med och drev  för tio år sedan lever kvar i nya former. Förra valet fanns  det en Mansgrupp, som kallde sig Femansterna och drev frågor om våld, kvinnor och barn, men något riktigt  samarbete med Fi blev det inte då.. Kanske kan kvinnor och män samarbeta bättre i barnfågor inför nästa val. 

Jag har varit på många olika möten om barn och kvinnor senaste tiden. Datorn är uppdaterad till bristningsgränsen, men min förmåga att hantera den är inte lika uppdaterad. Humöret och känslan är ändock lite bättre nu än i början av  månaden. Jag har tillåtit mig att lämna de svåraste problemen åt den högre makten, som tidgare i livet.

20 år sedan närmare bestämt, valde jag att gå vidare i livet ensam. Det innebar stora förändringar, att kunna ägna all tid åt mig själv. Jag bytte kommun också efter 15 års arbete i barnomsorg och skola. Hela 2009 har jag ägnat åt följderna, som plötsligt blev uppenbara, när min pensionsförsäkring var förbrukad. Vad som hänt är inte riktigt utrett ännu, men visst undrar jag hur det blev så här.

Det får ordna sig, hela planeten är ju i ekonomisk kris, så med tanke på hur det ser ut i den övriga världen, så har jag det väldigt bra. Igår var jag på en fantastisk konsert i Berwaldhallen. Anne-Marie Jemdahl, den ständiga sekreteren i Stockholms södra distrikt hade två biljetter. Jag hade tur, som så ofta omgiven av snälla omtänksamma människor. Jag har återupptagit  kontakten med Västerhaninge lokalförening efter passivt deltagande under många år. Nu känns det riktigt roligt att kunna delta i kampen för Barnens rättigheter igen. Kattis Ahlberg presenterade och pratade enkelt och naturligt med både barn och vuxna. Sång musik och dans av barn och vuxna blandat på ett smakfullt sätt. Jag satt så jag såg alla kungligheterna på första bänk. Kronprinsessan med sin blivande man och lillasyster med sin.  Drottning Silvia hade tagit initiativet till firandet tillsammans med Socialdepartementet. Det är lovande inför framtiden. Jag vänter på att det ska kunna  bli ett långsiktigt arbete över partigränserna i Utbildningfrågorna, som borde vara en gemensam angelägenhet för Barnens Bästa.

Barnen har varit det stora samtalsämnet under de senaste 20 åren. Övergången från deltidsförskolor till heldagsomsorg har varit under ständig förändring under 70-80-talet. Det har skett under mina barns uppväxt och påverkat mitt val av arbete hela tiden. Ganska uttjatat nu kan tyckas, men det påverkar min vardag i högsta grad. Jag har varit ganska kritisk länge till återgången till det ideella arbetet, som krävs mer och mer allefter att nedskärningar och omorganisationer sliter på personal och föräldrar. Det var min politiska drivkraft, när jag blev engagerad i politiken och Feministiskt Initiativ. Rädda Barnen är politiskt och religiöst obunden, men det blir mer och mer en politisk fråga hur förskolan och skolan ska bedrivas och hur mycket det får kosta.

Min bekantskap med Camilla Carlberg och hennes småbarnspedagogutbildning har gjort att jag fått en ny känsla och hopp om lösning i denna stora förändringsprocess, som pågår. Hennes kortkurs ”De livsviktiga åren under tre” har en helhetssyn, som överensstämmer med förskolans pedagogik jag lärde mig i slutet av 60-talet. Denna gång var vi på föreläsning av Jesper Juul, som inledning. Solna kommun hade bjudit in honom till Vasalundsgymnasiet och aulan var välfylld av föräldrar och personal, som lyssnade. Han talade om Ditt kompetenta barn och Konsten att säga NEJ. Det är uppenbart att det finns ett stort behov av kunskap både till föräldrar och personal i dessa frågor. Det finns ett glapp mellan generationerna även här. Utvecklingen går snabbt framåt och de unga föräldrarna har en stor kuskap i vissa frågor, som vi äldre missat. Det gäller särskilt i ekonomi och teknik. Lära hela livet är verkligen något jag fått ägna mig åt. Jag är ständigt på kurs och min dröm om samtal i den lilla gruppen börjar bli verklighet. Samtalsgrupper erbjuds alltmer, så jag får försöka återuppta  tanken om drömarbete kanske. 

Nu ska jag göra mig iordning för dagens teaterbesök. Jag beställde två biljetter till en förställning om det stor dramat på  teatern i Moskva, när den blev avbryten mitt i en föreställning. Hej så länge!

Inga Kommentarer

På lördag är det dags igen för en resa till Skaparbyn i Hedesunda. Det har blivit en magisk plats för mig där väldigt många av mina Hjärtefrågor vävts samman. Det handlar just om vävning, som har sin historia där med Birger Forsberg, som eldsjälen.

Jag mötte hans dotter Eva på Solliden Skansen midsommarafton 2007. Jag hade inbjudits av Susanna och Olle Hjern, som sprider kunskap om Swedenborgs tro och lära. Susanna hade varit på Skeppar Karls salong och föreläst om Drottning Kristina och hennes omfattande kunskaper och engagemang i trosfrågor och konvertering till katolik. Gunnar Hägglund hade  tidigare berättat om hennes resa genom Marke på väg mot Rom. Jag talade just med honom och fick ännu en gång påminnelsen om hans enorma kunskap och historia efter att långt liv i Sverige och Italien. Jag hoppas att hans döttrar ska förstå hans viktiga roll, som pappa och nu morfar. Jag kan inte nog framhålla hans diplomatiska sätt att bemöta frågor, där meningarna är delade.Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för alla våra samtal genom åren. Det blev inte, som jag tänkt med våra samtal med rubriken Kvinnligt – manligt omkring tankar, som ligger hjärtat närmast. Gruppen reducerades vartefter, när ämnena blev för känsliga och svåra att hantera. Nu är det mest jag , som ringer för att höra hur det står till med honom och de krämpor, som begränsar hans rörelsefrihet.

Samtalets läkande kraft har varit min drivkraft genom åren. Det började med en viktig Samtalsgrupp i Lidakyrkan Västerhaninge Missionsförsamling. Det ledde till Sigtunastiftelsens refugium med retreat, där S:t Lukas firade 50 årsjubileum 1989. Lite osäker blir jag på alla årtal, men jag har följt utvecklingen i S:t Lukas genom åren, som medlem och deltagit i många träffar utan att ha blivit terapeut. Jag gick en kurs i Samtalsmetodik -91, men sedan har kostnaderna hindrat mig från att delta. De senaste veckorna har jag kommit i kontakt med många av mina tillhörigheter och försöker samla ihop mina erfarenheter till en konklution, som det så vackert heter på akademikerspråk. Min kontakt med religionsfrågorna började redan i början av 80-talet, när jag arbetade i Brandbergen på barnstugan Trumpeten. Jag hade flyttat dit efter ett år av resurs på Eriksbergsskolan. Min tjänst på Barnstugan Anden  blev indragen och jag blev förflyttad till Trumpeten. Barnstugan fick läggas ner efter en hel del svårlösta konflikter i förändringsprocessen, som började och sedan fortsatt inom barnomsorg och skola under alla år. Bostadsfrågan hade också en viktig del i sammanhanget. SIA-utredning och försök med heldagsomsorg påbörjades och kurser för samarbete förskola-skola med mål att få in förskolans helhetssyn i skolan. Utbyggnad av Barnstugor och nedläggning av deltidsförskolor var omfattande. Öppna Förskolan för mammor och dagbarnvårdare var en ny veksamhet i övergången.

När jag gått igenom alla mina papper från utbildningar och arbetsplatser, så finns historien där på ett väldigt tydligt sätt. De sista åren i Haninge kommun delades mella två halvtidsarbeten. Det sista var ett projekt med Språkträning med invandrarbarnen inför skolstarten. Då fanns en invandrarrektor i kommunen och många resurser satsades under året. Jag har berättat om det i mina akademiska studier i Umeå. 

Nu försöker jag hantera min situation efter många år i gränslandet mellan förtagare och arbetslös. Jag har gått min egen väg och ofta hamnat mellan stolarna, som man säger. Hösten har bjudit på en mängd återkopplingar, som ger svar på en del svåra frågor. Situationen i världen med alla konflikter  och mediautbudet via nätet påminner om hur viktigt det är med samarbete och diplomati i mötet med varandra. Jag har varit tvungen att stänga av radion vissa dagar och bara valt att se på TV, när det är positiva program.

Platsen vid datorskärmen har jag valt bort ganska ofta till förmån för mötet med levande människor. Det har varit ett klokt val. Nu har lusten och kraften kommit tillbaka, som tur är. Förra veckan bjöd på både ljusa och mörka möten. Jag fick höra om ett möte, som mina gamla kollegor från deltidförskolan i Västerhaninge har som tradition. Jag åkte dit och tänk vilken kraft det gav! Tiden med dessa kvinnor och delaktigheten i samarbetet som startade där under 70-talet är verkligen värt att lyfta fram. Vi hade gemensamma luncher och såg till att mötas för att delge varandra möjlighet att ventilera problem och svåra situationer i mötet med barn och föräldrar. Jag satt mitt emot den lärare, som lärt känna mina barn under deras förskoletid inför skolstarten. Gruppen där de mötte vänner de fortfarande har kvar i umgänget. Den trygghet och omtanke, som finns och fanns i miljön för de små barnen är ovärderlig. Det barn ger till vuxna i arbetet är det som bär och driver personalen. De relationer, som byggs upp under dagliga möten mellan barn och vuxna är ovärderliga och borde få ett större utrymme i planeringen av barnomsorg och skola. 

I helgen som var hade jag förmånen att delta i en Kortkurs med Camilla Carlbergs  ”De livsviktiga åren under tre”. Vi började med att lyssna på Jesper Juul, som inbjudits till Vasalunds gymnasium för att föreläsa för personal och föräldrar i Konsten att säga NEJ. Det gav många tänkvärda tips om att hantera det svåra med att sätta gränser, som varit en återkommande fråga i debatten de senaste åren. Jag som inte  läst något av  honom blev stärkt i mitt eget dilemma, som farmor och mormor. Delade meningar i barnuppfostran debatteras ofta i media. Föräldrars svårigheter att hantera barnens matsituation, sovtider och toalettsituationer har jag behandlat i min uppsats.  Trycket på kunskap gör att föräldrautbildning blir allt mer efterfrågat. Det var något jag tänkte mig kunna ge med hjälp av serien Människans Barn, som kom ut strax efter min återkomst till hemkommunen. Det blev inte heller det jag hade tänkt mig och gav upp troligen alldeles för lätt. Camilla har lånat serien och kanske kan de användas i någon form nu. Fjorton unga kvinnor och en man deltig i kursen var verkligen sugna på kunskap för att klara sin svåra uppgift att ta hand om de små barnen. Det är ofta väldigt små utrymmen och ogenomtänkt planering inför den stora efterfrågan på förskoleplatser här i Stockholm. 

Rädda Barnens verksamhet och intensiva arbete med att lyfta fram Barnkonventionen i samband med 20 årsjubileum och Rädda Barnen 90 år. Det är även 30 år sedan vi införde förbud mot aga. De problem, som nu dyker upp med Hedersrelaterat våld och både flickors och pojkars ofrihet i valat av partner och giftermål. kräver stort engagemang. Det har varit två intensiva möten i början av denna vecka om behovet av och utbyggnaden av Barnhus för våldsutsatta barn. Det finns många utredningar och alla pekar på stora behov av resurser och personalens behov av utvidgade resurser.

Mitt i allt detta ska det bli Årsmöte i Skaparbyn på lördag. Peter Eller har ordnat med en bussresa för oss medlemmar från Stocholm. Reglerna för Stiftelser är väldigt otydliga och svåra att hantera om jag förstått situationen rätt. Det ska bli väldigt roligt att delta för tredje gången och se om det går att reda ut alla frågetecken om hur Stiftelsen hamnat i denna svåra ekonomiska kris. Det gäller snart alla verksamheter. De som fått förmånen att förvalta många stiftelser har tappat bort många av målen på vägen. Jag känner ett stort behov av mer kunskap efter upptäckten av att den målsättning, som startade Stiftelsen i början varit svåra att genomföra av pengabrist. Jag tänker nu bland annat på Sigtunastiftelsen, som jag besökte  för en tid sedan. Sigtuna har en särskild plats i mitt hjärta, då jag varit där på olika platser i kurssammanhang med stor behållning. 2007 var jag  på en kurs i Operation 1325 på Ansgarsliden. Då var Ansgarslidens kyrka ett förråd, vilket upprörde mig mycket. Jag har deltagit där i många helgkurser i mitt sökande efter den kvinnliga gudsbilden. Besvikelsen är stor, när jag upptäcker hur mycket pengar jag betalat ur den egna plånboken för att få denna erfarenhet och kunskap, som borde varit självklar att förmedla till hälften av mänskligheten. Det råder en väldig obalans i den ekonomiska världen, när det gäller viljan att satsa pengar på det uppväxande släktet och alla oss, som valt att lägga vår tid och kraft på dem.

Här kommer Skaparbyn in som en väldigt viktig del, när det gäller att tillvarata det kulturella arvet efter Birger Forsberg och hans stors gärning i att satsa på barnen och deras skapande med växtfärgade garner och skapande av vävar med fantastiska mönster, motiv och landskap. Jag hade förmånen att vara med under några dagar på Sportlovet 2008 och pröva på vävandets konst och umgås med barnen, som sov över och behövde sällskap efter lite spökteater av Eva. Resan var en upplevelse med tåg och byte till buss med hämtning i Hedesunda. Mobilen gjorde sin egen resa och det blev extra möten för att få den tillbaka efter oilka telefonkontakter. I somras var det åter dags för en resa till Skaparbyn. Jag fick förnyad längtan efter årsmötet i början av sommaren, som blev inställt och nu skall återupptas. Jag gjorde en bussresa till Gävle med fortsatt bussresa till hedesunda, där Marie hämtade. Det blev tre härliga dagar, så härliga att mobilen glömdes kvar. Jag hade tur, Marie kom till Stockholm och vi fick en härlig och händelserik dag tillsammans. Sommaren har varit ett lyft för Skapabyn, då Marie och Stefan varit stugvärdar och haft Öppet Hus med möjlighet att besöka och återuppliva minnen från tidigare besök och vävkurser. Nu ser jag fram emot ännu ett besök, där krafter ska samlas för att sprida kunskap och möjligheter för nya verksamheter för Skapbyns överlevnad i Birger Forsbergs anda. Intresserade är välkomna att höra av sig för att resa med och stödja Hedesundavävarna. Hej så länge. Idag blev det en hel dag vid datorn! Dessutom har jag bakat inför styrelsemöte i Södra distriktet Rädda Barnen i morgon. Gamla rävar ger sig inte i första taget. ( Resan går vidare var titeln på den andra musicalen om Fogelstakvinnorna. Sommarutställning, som blev vandringsutställning efter 2007. Nu finns delar av den någonstans i de gamla lokalerna i Rosenhane. ) Mer om det vid annat tillfälle.

Inga Kommentarer

Jag återkommer ofta till Fogelstakvinnorna och Medborgarskolan, som jag fick kunskap  om genom Musikteatern på Fogelsad  1999. Det har medfört många nya kontakter och kunskaper om kvinnors rösträttskamp och Medborgarskolans mål och arbete för  jämställdhet, där kvinnor och män tillsammans skulle skapa ett människovänligare samhälle. Jag blev medlem i föreningen Kulturföreningen Fogelstad och nu är det 10 år sedan. Jag har en hel samling av Dialogen fortsätter och många böcker om deras gärningar. Ulrika Knutsson var nära att få Augustpriset för boken om de unika kvinnorna under förra seklets första del. Det senaste viktiga tillskottet i att föra kunskapen vidare är en DVD med mängder av fakta om Tidevarvet en viktig tidskrift, som hade Ada Nilsson och Elisabeth Tamm, som ekonomiskt och juridiskt ansvariga. Elin Wägner var en viktig röst och drivkraft även där. Nu när Rädda Barnen snart fyller 90 år känns det väldigt viktigt att sprida hennes och de övriga Fogelstakvinnornas kamp till allmän kännedom. Elin Wägners bok Väckarklocka förde fram känsliga frågor om situationen i världen. Krigets fasor var deras ständiga fråga och industrialiseringens påverkan på miljö och stora förändring för människorna. Det unika med insatsen på Medborgarskolan och spridande av kunskap genom sommarkurser till kvinnor från alla samhällsskikt har mycket att lära oss i dagens situation. Vi kan dra stor nytta av den kunskapen i dagens arbetslöshet och stora samhällsförändring med teknikens nya redskap.  Jag kämpar med att förstå tekniken och föra ut min kunskap, som varit svår att förmedla efter skolans stora förändringsprocess under 90- talet och den ekonomiska situation, som förändrade min livssituation i det skedet.

Just denna helg har jag fått en klarare förståelse för vad som hänt och ser vikten av ett eget tänkande och ansvarstagande. Kunskapen kan nås av alla de barn och ungdomar, som är läskunniga och får kunskap om sina egna rättigheter.  Spåren efter dessa kvinnors långa kamp för ett mänsligare samhälle är lika viktig att följa idag. Barnkonventionen antogs 1989 samma år, som muren föll och förenade öst och väst – Berlin. Murens uppbyggnad 1961 fick jag kunskap om i senaste Babel. Agneta Plejel var med och berättade om sitt minne från farmors kök, när det meddelades på radio att en mur hade börjat byggas genom Berlin. I vår tid har en mur byggts i Palestina, som jag har fått berättats om, som en plats för Jesu födelse. Nu har vi kunskap om allt, som händer på vår jord med hjälp av en teknik, som är snabbare än fattningsförmågan. Jag har blivt tvungen att stänga av nyheterna den senaste veckan, då allt som händer blivit för svårt att ta in. .

Nu har jag skrivit av mig lite också och kan sova lugnt och hämta kraft inför annu en dag av viktiga kunskaper om ”De viktiga åren under tre” i morgon. Personliga möten med ungdomar, som själva betalar för att få mer kunskap om barn för att orka och klara sin svåra uppgift om att ta hand om och dessa våra minsta, som nästan glömts bort i den stora samhällsförändringen. Längtan efter kunskap och förståelse finns och ger tröst inför den fortsatta resan i livets labyrint. God natt och sov så gott och dröm ljusa drömmar om framtiden.

Inga Kommentarer

Oj, nu har jag visst kommit på hur det fungerar. Tekniken har en fantastisk fart och jag är lite långsam och motvillig, men kanske blir det roligare, när jag fattar mera. Helgen har varit omväxlande och full av nya intryck. Jag ska iväg igen och lyssna på Per Ragnar i Ersta kyrka, så nu stoppar jag en stund.

Lite läsligt är det! Jag har börjat kommentera i artiklar på Webben. Min blogg är inte så känd, men nu har jag hållit på i över ett år coh skrivit regelbundet sedan augusti 2008. Över ett år i marginalen av alla heta frågor. Det handlar mest om kvinnorna och barnen,men männen också så klart. Jag känner mig helt osynlig, som lilla My ungefär. Min okunskap före mina universitetsstudier är säkert orsaken. Jag har aldrig varit så intresserad av att plugga. Det förstod jag väldigt tidigt, men ”dum” i huvudet alltså, var jag inte. Vem är egentligen det? Alla har något att lära andra har varit ett återkommande mantra de senaste åren på alla kurser jag deltagit i.

Den senaste veckan har jag läst min lila bok från 1994 – 1995. Det var ett avgörande år helt klart. Jag hade varit i Umeå och läst Specialpedagogik tillsamman med de övriga lärargrupperna. Det var en följd av många års kamp om förskollärarnas erkännade, som lärare. Min sorti från det trygga arbetslivet gjordes, när jag efter byte av kommun hamnade sist in trots många år i yrket.

Det var helt klart att mitt val var en kvinnofälla, som alla sagt under många år. Jag hade som sagts tidigare följt mitt hjärta och valt barnen och halvtidsarbete till stor del. Redan på 70-talet var det strid om jobben. Jag, som velat bli lågstadielärare hade kommit in på mitt andrahandsval. Reglerna och kraven hade sänkts, så jag kunde komma in trots mina låga betyg. Min styrka låg i slöjd och hushållsarbete både av fallanhet och intresse. Jag planerade en tid att bli textillärare, men det ansågs vara ett försvinnade arbete. Kvinnoyrken är som bekant fortfarande lågavlönade, men handens arbete är på frammarch. Jag har i plockandet och sorterande av mina pärmar och papper kommit tillbaka till mina och barnens handarbeten i slöjden. Det är många lådor nu med prylar. Jag sorterar för att flytta till ett nytt ställe hoppas jag. Vart är ännu inte klart. Jag vill till ett ställe, där det finns människor. Jag trivs inte så bra här vid datorn längre. Kommunikation är viktig och mötet med andra människor känns viktigare än någonsin. Mina tillhörigheter i föreningslivet börjar tunnas ut. Jag har ingen lust längre efter insikten att jag efter avhoppet hamnat i en mängd olika krav på om eller inskolning till annan lära. Jag undrar verkligen hur den gått till denna nedmontering av mitt yrke, som byggdes upp under många år av kvinnor. Bibelns tryckning i stora upplagor gav kunskap och läskunnighet till allt fler. Martin Luther hade en viktig roll i att bibeln trycktes och blev tillgänglig för allt fler.

När jag började skriva var det 18 oktober och jag rusade iväg till Ersta kyrka för att lyssna på Per Pagnar, som skulle föreläsa om Martin Luther. Jag var ganska slut då av olika anledningar och somnade flera gånger under föreläsningen. Mitt förhållande till religion och kyrka har blivit väldigt laddat i höst. Jag har läst så mycket och börjar förstå hur allt hänger samman med kvinnornas marginalisering och kvinnornas plats och svårighet att hantera patriarkatet.

Mina inlägg i debatten och mina uppsatser har inte tagits riktigt på allvar varken av mig själv eller etablisemanget. Historien har sin gång och kunskapen har nått ut till oss vanliga människor. Vilka, som är ovanliga och vilka som är vanliga det är också en het fråga just nu.

November har just börjat och det är becksvart utanför mitt fönster trots att klockan bara är fem i fem! Vi har vintertid nu och jag hann inte ut idag. I går tog jag mig mig till Katarina kyrka för ljuständning. Det blev ingen resa till Österhaninge kyrkogård i år, där mormor, mamma, pappa och många andra av mina bekanta, som lämnat jordelivet har sin viloplats.

Jag har blivit medveten om mina tre olika liv i form av Barndom, Familjeliv och Frånskild. Det börjar bli riktigt roligt här vid dator! Det kommer mejl från Rädda Barnen med ganska roliga bilder. Det piggar upp efter en ganaska dyster och känsloladdad vecka. Månadsbetalningarna är en frustration, när räkningarna överstiger inkomsterna. Hur det blivit så är under utredning, men väldigt svårhanterligt.

I morgon ska jag ta mig ut och träffa lite rikiga människor om det blir, som jag tänker just nu. Veckan innehåller en del möten, som förhoppningsvis ger lite kraft. Höstlovet är slut och skolorna innehåller både omsorg och undervisning. Jag har inte riktigt koll på hur det var under förra veckan, men min vecka gav en del insikt om innehållet i mitt eget liv. Det är en hel del, som väntar på att kastas under veckan som kommer, men vi får se hur det blir med det. Jag har väldigt svårt att släppa gamla saker, vilket jag börjar förstå hänger ihop med alla mina bostadsbyten genom åren. Det är troligen bra, då vi är nomader i grunden om jag förstått historien rätt. Jag har dock en bra bit kvar till en packning, som går att bära på ryggen. 20 kg är max för flyget, men väldigt svårt att leva upp till. Jag kan fylla en hel lastbil fortfarande, men det är inte så mycket jag behöver egentligen.

Jag tänker på mina resor jag gjort genom åren. Jag har dem sorterade för dokumentation i album och dagböcker. Teckningar från kurser ligger i en hög på vardagsrumsbordet. Där finns också flera små korgar med papper och pennor. I datorn finns också en massa dokumet, som ska sammanställas. Alla tidningartiklar från mina hjärtefrågor under åren efter avhoppet finns också i en korg, samt en papperskasse med allt från barnomsorg och skola. Bunten om papporna innehåller en tjock samling, där Lars Jalmert ligger överst. Han har varit drivande och ledande i mansfrågorna. Jag lämnade min uppsats till honom för väldigt länge sedan och frågorna har debatterats. Jag har hållit mig utanför och lämnat över ansvaret till männen. Ja så är det tyvärr. Jag har försökt få igång  en dialog men  inte lyckats göra min egen röst hörd. Mina samtal med Gunnar Hägglund har varit givande, men balansgången mellan vän och väninna har blivit synlig under det senaste året. Historien har sina förklaringar om hur kvinnorna blivit bärare av skulden och skammen, när det gäller hederlighet i familjebild och könsroller. Jag har sent i livet förstått min egen roll i det spelet.

Vi närmar oss kunskapen om hur Gud och Gudinna utvecklat skapelsen genom årtusenden. Vi är alla en avbild av det gudomliga med skapelsen inom oss, men mycket arbete kvarstår av kommunikation mellan Himmel och Jord. Jag är omtumlad av den kunskap och de möten jag gjort den senaste veckan. Förra söndagen åkte jag iväg till Sigtuna för att delta i en konferens tillsammans med Nordens Ekumeniska Kvinnoråd om Övergångsriter för kvinnor i olika religioner. Flera av dem som deltog var med till Island förra hösten. Då var det bara kristna kvinnor, men denna gång var muslimska och judiska kvinnor inbjudna för att föreläsa om sina övergångsriter för kvinnor. När det gällde  kristna övergångsriter fick vi en rjäl tankeställare av Jone Salumensson, som visade sin film om en syd-afrikansk kvinna. Den skildrade en mycket stark övergångsrit, som visade på ett samband mellan natur och kultur, där dödandet av en ko ingick i riten. Den gemensamma måltiden och festen efteråt, som övergick i en kristen gudstjänst gav många frågor och tankar om vårt förhållande till dödandet av djur för vår överlevnad. För mig blev det i diskussionen efteråt en koppling till hur långt vi har till freden om vi inte tar hänsyn till våldet i dödandet av både människor och djur. Det slutade med ett stort frågetecken om hur vi löser problemet med våldet.

Våldet mot främst kvinnor och barn, men även mot män, när det gäller sexuella övergrepp är det, som ständigt återkommer. Kriget är det stora problemet för jordens överlevnad. Världens vapenindistri skulle kunna föda världens barn, men hur det ska bli verkligt och möjligt är en kvarstående fråga. Jag kan bara konstatera att vi kvinnor är ganska överens trots våra olika bakgrunder. Tänk om vi kunde gå samman och kräva FRED! Det räcker med att säga NEJ tillräckligt tydligt och övertygande. Vi vill inte ha våra söner i kriget, men vilken man vill det? Jag bara undrar!

Inga Kommentarer

Nu är BARNEN på allas läppar och Världens Barn är i fokus. I går var det Dabatt i Svt och många frågor togs upp. Frågan om heltäckande slöja har kommit upp och krävs på fullaste allvar! Barnskötare i heltäckande ansiktsmask. Kan det vara möjligt tänker jag, som kämpar för kunskap om barn och jämlikhet. Barnen kommer i skymundan, när de vuxna träter om kläder och strider om vem som har rätt.

Det finns som tur är hopp! Programmet Fråga Barnen hade ett avslutande program idag. Barnen är så kloka och svarar på de vuxnas frågor med stort allvar. Förra programmet värmde mitt hjärta, när frågan om rymning kom upp. Vart skulle du rymma om du blev missnöjd hemma. Flera av barnen  svarade TILL MORMOR! Det värmer en mormors hjärta, även om inte mina barnbarn fanns bland de tillfrågade.

Jag har ändå blivit uppgraderad den senaste veckan, när jag blivit tillfrågad om att vara barnvakt. Jätteroligt! Jag tror att det är ganska vanligt att generationövergången ser ut så . Barnen vill inte ha några råd av föräldrarna utan vill bestämma själva. Det skrev jag i min första akademiska uppsats om Pappornas betydelse. Det är länge sedan nu, men frågan är mycket aktuell.

Tyvärr känns det som tävling vi fått in även i föräldrafrågan. Vem är bäst!? Sorgligt, när  båda är lika viktiga. Jag har själv blivit väldigt uppmärksam på det, när sonen, som är en mycket kompetent person hamnat i knipa och drabbats av den fruktade sjukdomen, som snart är vår värsta folksjukdom. Det är det rosa bandet, som ligger i fokus nu, när det gäller cancer. Kvinnosjukdomarna har äntligen kommit upp till diskussion, men människan drabbas hela tiden av sjukdom, när livsstilen blir för stressande. Vi känner till det ! Alla pratar om tiden, som inte räcker till, när det är prioritering, som gäller.

Det har jag fått höra, när det gäller jobb och ekonomi under många år av sonen! Vi lever i olika skeden av livet. Jag har redan  klarat av tiden med familj och barn. Jobbat, när det passat in i familjebilden. Väldigt mycket halvtid och väldigt mycket med barn. Hela livet har kretsat kring barn och deras utveckling, behov och tillsyn. Ah Puh Ah Puh!

Nu är det en anna ton i debatten och jag tycker det är en tillbakagång till svunnen tid.Jag börjar känna mig utanför och omkörd i de flesta sammanhang. När jag den senaste veckan läste igenom papper från Starta Eget tiden och återkomsten från Västerbotten med alla kurser och utbildningar känner jag igen allt som sker nu i arbetsliv och ekonomi. Jag har helt enkelt sagt och gjort allt redan, men ingen lyssnade eller också förstod ingen vad jag sa. Jag har haft ganska mycket hjälp och stöd av barnen , men vi har sett allt från olika håll vekar det som nu.

Det som skrämmer mig mest nu är alla svåra frågor, som äntligen kommit upp till diskussion. Jag har drivit på och ser hur jag har varit i framkant med mina försök att starta samtalsgrupper mellan män och kvinnor för att skapa dialog. Vi är där nu, men jag har inte lyckats skapa någon inkomst utan jobbar fortfarande ideélt. Jag bjuder på det. Jag är i alla fall frisk brukar jag säga. Jag hade turen att komma i kontakt med den altenativa medicinen redan i början av 90-talet. Den andliga dimentionen kom också in i livet en tid efter att mamma dog. Mamma, som fick hjärtinfarkt innan någon ens tänkte på att kvinnor kunde drabbas av den åkomman. Både vård och forskning var inställd på mannen. Jag lade skulden på henne, när hon inte ville sluta röka, vilket var ett råd hon fått, men inte kunde följa.

Nu har jag förstått att hennes sjukdom var en del av kvinnohistorien. Hon hade jobbat hårt hela livet och verkligen kämpat för att höja inkomsten i familjen. Mormors ekonomi har jag inte någon kunskap om ännu, men hennes arbete med att ta hand om mig under min barndom är en viktig del i sammanhanget. Hon var sömmerska och försörjde sig på det hela livet.

Hur människors födelse och död påverkar våra liv börjar bli tydligt på ett skrämmande sätt och vi frågar oss hur allt hänger ihop. Människan vill veta hur det kan ha bivit, som det ÄR. Jag vill veta och ska åka på ännu en kurs nästa helg. Det kan jag tacka en av mina föreningar för. Jag berättar mera om det senare.

Jag har tänkt på hur gamla barnen var, när deras mormor dog. Jag vet inte riktigt hur mycket de minns, men hittade en redogörelse från en skolutflykt under den veckan skriven av sonen. Jag har nämligen gått igenom mycket material från den tiden och hela familjelivet under 40 år inför sonens födelsedag. Det visade sig att hans födelsedag 1980 inträffade i samband med mormors begravning. Det satte visst inte så stora spår, men när jag gick tillbaka till min egen mormors död och hur det påverkade den övriga familjen fann jag ett samband, som fick mig att fundera på orsak och verkan. Min bror var 11 år, när mormor dog  och jag var 21 år. Jag hade träffat min blivande man, som var mycket omtyckt av mormor och alla omkring mig. Jag var fullt upptagen av livet och yrkesutbildning. Brorsan däremot var i ett helt annat läge. Han fick inte vara med på begravningen. Barnen ansågs inte mogna för det på den tiden. Det har hänt väldigt mycket på 50 år. Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden, då min bror lever i en helt anna situation än jag. Skillnaden på pojkars och flickors situation var större då än nu. Jag tror det finns mycket att ta fasta på där, när det gäller mycket som är problem  i vår tid. Den kulturkrock, som nu är aktuell med både synen på kvinnor och barn.

Skulden läggs på kvinnan och männen hamnar alltid i fokus. Det är den manliga normen som styr fick jag veta, när jag läste Makt och Kön -96. Kunskapen var ganska ny då och väckte starka känslor. Nu efter mer än 13 år  har alla fakta kommit upp till ytan igen. Kopplingen till religionen är  väldigt svår att hantera, då det är en fredsfråga i grunden. Vi får se hur det ska hanteras nu inför Rädda Barnens 90-årsjubileum. I morgon är det Höstmöte och jag ser med spännig fram emot att få träffa de inbjudna gästerna från Styrelsen i Rädda Barnen. Jag återkommer om det senare. Hej så länge!

Inga Kommentarer