livsresa

Nu är alla mina saker tillbaka igen. Jag fick hela förrådet tillbaka igår på Alla Hjärtans dag! Det är väldigt mycket, som kommer fram i upp-packningen. Jag får tränas på min ovilja till förändring och svårigheten att slänga gamla prylar. Det var riktgt kul att titta i gamla resväskor, där jag sorterat kläder efter mamma , mig själv och barnen. Ingenting mer än mormors klocka har kommit upp på väggen. Den gick igång på samma tid, som den stannat, när den packades ner den 10 augusti 2011. Igår, när jag flyttade fram visarna rubbades balanses och den gick inte igång färrän fem över ett  den 15 februari. Det är väldigt mycket minnen i varje låda. Det kom upp gamla fotografier på brorsan, mormor, barnen och bröllopsfoton på farmor och farfar, mamma och pappa, pappas brorsor och yngsta brorsan i väldigt fina ramar. Mitt eget brudfoto var väldigt blekt och färglöst. Den fina dräkten är söndertvättad  och alla gamla kläder för små! Det blir ett heltidsjobb att fotografera och sända vidare till myrorna eller annan Sekund hand.

Jag har mängder med korgar för olika ändamål. Gamla fruktkorgar, som ibland innehåller text eller textil. Det är textil och garn, bild och fotografier, böcker och egna texter med anteckningar från alla kurser. Det är en riktigt låg färd jag gjort i mina föräldrars fotspår. Igår kom mina långfärdsskridskor och cykelkorgen fram, samt skridskor och skidpjäxor. Skidorna och cyklarna stuvades in i källaren någonstans. Det får vänta till i april, när våren kommer på allvar.

Just nu är allt vindstilla och träden och taken är snöklädda. Balkongen har fått en gammal mjölkkruka, stolar, som ska rustas och den stora konserveringskastrullen ett Höganäskrus i. Skaparhörnan innehåller  nytt tråg att måla och kakelplattor. Mina kartonger, som skapats av gamla artiklar står utspridda i rummen och väntar på att bli använda. Pärmar och plastfickor kan bli riktgt fina och tankeväckande med sina bilder. Bilder och teckningar från barnen i arbetslivet och skoltiden. Allt fler börjar måla och ställa ut. Det är verkligen inne att skapa själv och berättelsen är högaktuell.

Böckerna har kommit på plats, men det finnas många kassar med gamla fina uppslagsverk och hela serier, som borde läsas av nästa generation. Skivor från barndom, ungdom och familjeliv finns, men ingen gramofon att spela på! Teknikens utveckling har gått så snabbt att de gamla apparaterna saknas. Jag har skrivit på datorn sedan början på 90-talet, när det skulle dokumenteras i utbildningen. Jag fick hjälp att skriva min historia, när det efterlystes från Nordiska museet. Nu finns en utställning om skolslöjden att se. Jag hann inte med att göra den, men har alla saker fint packade i några lådor. Det är min avsikt att få ordning på historien och framföra kvinnornas viktiga del i Fredshistorien. Jag läste en kalender från 1982 i går kväll innan jag somnade. Det finns en ortolig berättelse, som inte våra barn känner till. Nu är de lika gamla, som jag blev det året.

Några av mina kartonger före flytten stående framför bokhyllan i sovrummet. Överst dansande kvinnor i kyrkohistorien, som tillhör det viktgaste just nu. Vi ska fira 65-årsjubileum. när jag tänker på att jag var 5 år då, så passar det helt perfekt i berättelsen, som börjar där med att jag får kontakt med en viktig person inför hela livet. Maj-Britt Ljung, som varit ett viktigt stöd under alla år. När bara barndomsvännen Christina kvar i livet från den familjen. Nu är det länge sedan vi sågs, så det får bli en målsättning , när det blir bättre ordning på alla saker.

Hej så länge, nu är det hög tid för praktiska handtag igen. Alla småsakerna på bilden är samlade med en massa andra saker, mat behöver jag också.

Inga Kommentarer

Nytt år och tunnt lager snö på marken. Jag sitter mycket vid köksbordet och lyssnar på P1 eller tittar på TV. I år har jag tänkt mycket på jularna under livets gång. De senaste åren har jag blivit bjuden till dotterns svärföräldrar och firat en traditionell Julafton med flera generationer. Verkligen trevligt, men även dubbelt, som det mesta nu för tiden.

Nobelfesten, dotterns födelsedagsfest blev en riktig nostalgitripp med gamla släktingar från familjetiden. Jätteroligt att få hjälpa till med mat och förberedelser. Nya traditioner kan skapas och gamla brytas. Det är inte min bästa gren, men nu, när jag lyft på den tunga stenen med alkoholens stora problematik i familjelivet känns det bättre. Insikten om tidens framfart och kroppens krämpor präglar min tillvaro just nu.

Snart är det dags att flytta tillbaka till den totalrenoverade lägenheten. Jag har en hel del saker att släppa och skicka vidare  till museum, skolor eller andra förvaringsplatser. Jag flyttar runt mina papperstravar och böcker byter plats. Beslut måste fattas och dokument sändas iväg. Camilla Carlberg har tagit över en del.

Datum är fastställt, så nu gäller det att planera. Jag har bjudit in vänner från mina föreningar att hämta saker. Vävstolen är i nytt förvar, men många pärmar är kvar. Förskolepärmar från 68-69. Kunskap värd att föra vidare till barnomsorg och skola. Jag tänker särskilt på Ludvig Jönssons gärning i Mentalhygien, som lanserades på 80-talet i en koppling mellan samhälle och kyrka.

Brita Schill var rektor på Socialpedagogiska seminariet i Stockholm och förde in mycket ny pedagogik med sin kunskap från S:t Lukas stiftelsen, som grund. Vi hade rytmik och dansade till Pata Pata. Något som kan liknas vid Frigörande dans idag. Jag var helt såld på dansen, men fick hålla den i hemmet för att inte väcka anstöt. Nu i den frigjorda tiden, när det funderas och diskuteras omkring hur flickor och pojkar ska kunna umgås och förstå varandra tycker jag att det är dags att ta ett steg tillbaka och tänka efter. Kvinnosynen, som spreds över världen av vår kära Ingemar Bergman har mycket att lära och diskutera. Ingeborg Vatheuer studerade om honom, men vad vet jag inte, men de hade samma födelsedag. 14 juli, då även Kronprinsesssan Viktoria har födelsedag.

Jag tänker också på en Nobelpristagare i litteratur för några år sedan. (Glömt namnet)  Han fick Stig Dagermanpriset och har rest runt i världen. Han berättade om sin påverkan av Sommaren med Monica. Den kärleksskildringen har mycket att berätta om ungdomens forskande i kärleslivet. Jag tänker numera tillbaka på mitt 60-tal, när jag hade lyckan att möta trygga män och fick vara med i en pojkvänskap, som partner till en i gruppen. Jätteroligt och spännande på alla sätt. Tänk att få åka på isen i full fart och träna halkåkning. Biltävlingar, bilmeck, båtfärder, fester och allt som vad livet innehåller.

Nu efter många år av kunskap och erfarenhet tänker jag på en prediken, som Marianne Blom har nedtecknat ”Störst av allt är Vänskapen”. Skillnaden i Vänskap och Kärlek var inte lätt att avgöra, men tänk vilken skillnad den gör i backspegeln! Jag är också väldigt sorgsen efter alla föräldrakonflikter, som ventileras offentligt. Generationsmotsättningar har varit aktuella under hela mitt liv, som en viktig  diskussionsfaktor. Tänk om vi kunde prata med varandra utan att anklaga och skylla på varandra. Ingen är utan skuld och ingen är skyldig i min värld, men all skuld, som lagts på kvinnan som förförerska eller svikare  känns väldigt orättvis.

Anders Carlberg har skrivit bok i ämnet och lyft frågan om alkoholens sorgearbete i familjen. Fryshuset har en verksamhet , som är känd och viktig, men min önskan är att Kvinnohistorien i Skolans utveckling skall bli synlig efter alla år av Manlig dominans i debatten. Den kunskap jag fick i Umeå Universitet har nu börjat framföras av många män. Det är bra, men måste det vara som kamp mellan könen?

Jag har en hel kartong med artiklar, som jag samlat sedan början av 90-talet! Jag blev verkligen förvånad, när jag läste om Tomas Tranströmmers vänskap och samarbete med Robert Bly. Nu är det verkligen dags att börja prata med varandra om Sagnas Livstydande kraft, som Kersti Andrsson undervisade i på Livsfrågekursen, Ersta Diakonisällskap 1984. Bengt Wadensjö var direktor och Anders Novak bistr. direktor.

Det finns en viktig och lärorik historia i Kyrkans utveckling, när det gäller kvinnligt och manligt. Vi har både det kvinnliga och manliga i oss enligt C.G. Jung, som fler och fler känner till. Freud har jag släppt för länge sedan. Drömmens vägledning har nått Anders Carlberg, som ordnat seminarier i flera år omkring Religionernas olika inriktning. Helene Egnell är den kvinnliga präst, som forskat i ämnet, när det gäller kvinnorna, som oftast samlas i marginalen, där jag befinner mig.

I lördags var jag på Operan och hänfördes av Dansen till Händels Messias. Rekommenderas, mycket vackert och känslosamt men Kvinnlig och manlig balans! Igår var jag till Tingshuset i Västerhaninge på Julgransplundring igen. Denna gång med yngsta barnbarnet , som tog mod till sig och följde med farmor. Roligare kan det inte bli!

Idag är jag väldigt nöjd och glad, packar  och skriver i bloggen.

Viktig präst i min värld, där dansen varit en viktig del i kyrklig gemenskap. Sofia-mässor och dans i Markuskyrkan under många år inför jul, påsk och gudstjänster med Dansnätverket. Maria Rönn präst och danspedagog.

Inga Kommentarer

90 år sedan min mamma Lisa Marianne Persson född Gabrielsson föddes! Hon lever inte längre mer än i mina minnen och massor av fotografier gamla vykort och textilier. Hon föddes i Ärtrik, Ångermanland i närheten av Näsåker. Jag har inte kommit dit och sett på Kvinnomuseet i verkligheten, bara följt det på avstånd, som så mycket annat i min långa livshistoria.

Här en bild från platsen målad i ett baktråg för länge sedan.

För en tid sedan läste jag Inledningen i Genusperspektiv på teologi av Anne- Louise Eriksson igen. Jag fick den inför kursen Livslust Pilotkurs 12-14 januari 2007. Det är många kurser, som jag deltagit i sedan Samtalsgruppen i Lidakyrkan Västerhaninge Missionsförsamling med pastor och psykoterapeut Eber Oldin, som samtalsledare. Mycket i bloggen har handlat om det sedan jag började skriva 2008. Jag fick anledning att gå tillbaka till ett avsnitt om Kvinnohistoria det året. Jag skrev ett långt inlägg då, som fått en kommentar med svar. Denna gång var det skräppost, som kommit. Det blir väldigt aktuellt med mer teknikkunskap i att hantera bloggen. Det får vänta till nästa vecka, just nu finns mycket annat att hantera i det, som sker.

Tillbaka till Inledningen i Genusperspektiv, som är väldigt aktuellt igen. Jag fick ett nytt livsperspektiv på Kvinnor i religionshistorien. Det handlar om söndagen 14 november 1971, min mammas 50 årsdag! Just den dagen stod Mary Daly, teolog, filosof och riksbekant radikalfeminist, som första kvinna någonsin i predikstolen Harvard Memorial Church. Hon säger till de församlade ”Vi måste gå ut ur våra fäders land till en annan plats.” Några år tidgare hade hon stängts av från sin tjänst vid Boston College på grund av sin kritik av katolska kyrkans patriarkala hirarki.Hennes talslutade med att hon uppmanade ”Systrar och – bröder om det finns några här: vår tid är kommen. Vi ska ta vår egen plats i solen.Vi ska lämna bakom oss århundraden av tystnad och mörker. Låt oss bekräfta vår tro på oss själva och vår vilja till transcendens genom att resa oss och gå ut tillsammans.”

Hon gick sedan ut ur kyrkan alla följde inte med, men några. De som tyckte de fått nog av patriarkal teologi och kvinnors underordning i den kyrkliga strukturen. Mycket har hänt efter det. Jag hade fullt upp med mina barn under den tiden. Jag väntade mitt andra barn och försökte hantera den rollen efter mina kunskaper från förskolseminariet. Jag hade gift mig i kyrkan och barnen döptes enligt den tradition, som var inlärd och självklar. Det blev ca 20 år av familjeliv och sedan var barnen ”flygfärdiga”.

Jag har nu fått konkret kunskap om kyrkolivet under mer än 20 år i olika kyrkor och kvinnogrupper. Många gudstjänster har jag varit med på, förberett och lett under min aktiva tid i Missionsförsamlingen i Västerhaninge. Kontakter med S:t Lukas och Sigtunastiftelsens retreater och andra kurser på Ansgarslidens folkhögskola är också en viktig del av min historia. Jag har drivit en önskan om ett större samarbete mellan kyrkorna i Haninge, vilket också genomförts, men större genomslagskraft och uppskattning av kvinnornas arbete önskar jag fortfarande.

Nu när jag närmar mig ålderdomen och tillhör de äldste finns mycket att göra. Pengarna är en viktig del i församlingen och allt bygger på insamlade medel och gåvor. Hela samhället har utvecklats mot mer ideellt arbete. Vilka, som ska ha ekonomisk ersättning och vilka, som ska arbeta ideellt var länge beroende av könstillhörighet. Nu är det ganska jämt fördelat mellan män och kvinnor av präster och diakoner.  Kvinnor har genom historien bidragit med sitt hantverk genom syföreningar och gåvor till mission.

All fokus på genus och jämställdhet är nu mest inom akademiskt utbildad personal. Kvinnor i Svenska kyrkan har haft projekt och forskning i ämnet för ett antal år sedan. ”På vidsträckta fält”. Svenska kyrkans syföreningar 1844 – 2004 Cecilia Dahlbäck redaktör.På Pilotkursen berättade textilkonstnär Marianne Bursie Wahlman om sitt projekt om vikten av att dokumentra kyrkans textilier och vem, som tillverkat dem. Sömnad och konstverk görs även i frikyrkan mest av kvinnor, men värderas inte särskilt högt vid försäljning och basarer. Arbetet i församlingen var en viktig del i mitt behov av tillhörighet. Jag är nu väldigt kluven till det, som hänt.  

Gemenskapen i Sofiamässorna , som jag skrivit en A-uppsats om var mycket viktiga en tid i livet. Efter 10 årsjubileet 2004, blev det förpassat till historien. De aktiva prästerna gick vidare med olika inriktning. Jag som lekkvinna försökte ta mig fram i min yrkesprofession, som specialpedagog. Jag hade några  år med vikariat och inkomst, men med facit i hand har de långa prioderna av arbetslöshet och korta vikariat givit väldigt låg pension.

Tiden med Starta eget-bidrag gav inte heller några pensionpoäng, vilket borde lyftas fram. Det skulle bli en bok, som kom av sig, när flera viktiga vänner dog och egna krämpor och bostadsrenovering tagit all kraft. Där är jag idag med nya tankar och funderingar. 2010, när Ethel Carlsson dog 95 år gammal blev ett uppvaknade att lyfta  kvinnornas viktiga del i textil- och kyrkohistorien. Nu syr jag på en Särk till skördedräkten en av alla Haningedräkter, som Ethel forskat fram och utvecklat genom sy- och vävkurser och allehanda hantverk. Tingshuset i Västerhaninge har blivit en ny föreningstillhörighet, där många kvinnor träffas och handarbetar varannan tisdag. Nu ska alla mina pärmar och handarbeten från alla år hitta nya ägare och förmedlas till nästa generation om det blir, som jag önskar.

Mina akademiska studier gav ingen varaktig tjänst, men många kontakter och vänner, som förgyller tillvaron.  Nu har jag hittat tillbaka till en viktig del i historien. Deltidsförskolorna i Västerhaninge, från den första vikariatstiden efter återkomsten till yrkeslivet efter flera år hemma med barnen. Den viktigaste och roligaste tiden i mitt yrkesliv, i ett mycket viktigt yrke, som förberedelse  inför skolan för barnen. Vi var två i grupperna på den tiden med upp till 20 barn  och två grupper en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp. Samarbetet förskollärare barnskötare var mycket viktigt och alldelaes nytt, när jag fick mitt första vikariat på Bollen i Västerhaninge, när Aino vidareutbildade sig till förskollärare.

Här några bilder från sommarens avslut i Nynäshamn. Stort tack till alla i denna fantastiska skara pedagoger från Västerhaninge, som lagt en viktig grund till dagens föräldrageneration. Mer om det en annan gång.

 Historiens vingslag är synnerligen aktuella i debatt och världshändelser. Igår fick jag hjälp att flytta min vävstol från tiden på Ethels veranda, där tyget till min väst blev till. Tänk att ha så många delar vävda och sydda, där bara särken återstår. Tanken är att den ska bli klar att använda till sommaren, när jag fyller 70 år. Först ska vi fira mitt Nobelpris, som låg i magen då för 40 år sedan, när mamma fyllde 50! Ja tänk va tiden går. Fullt jobb att hänga med i utvecklingen.

Inga Kommentarer

 Jag inser att jag behöver tänka mer på vad jag skriver och funderar på. Jag har läst igenom mina utskrivna bloggtexter, som Britt-Marie hjälpte mig med. Hon är mycket kunnig i datorvärlden och har varit en värdefull kontakt ända sedan vårt första möte 1998 på Muramaris, Gotland, där Stockholmsgruppen träffades och startade sitt samarbete i Hildegardföreningen.

Det var en viktig kurs, som jag skrivit om i många avsnitt genom åren. 2008 började jag skriva den här bloggen. Jag hade varit på Skansen och lyssnat på Lill-Babs. Den gången hade jag Skansenkort, men fick batala extra inträde till Galejan, där hon skulle uppträda. Jag blev irriterad liksom många andra, så nu är det slut med extra inträde vid sådana tillfällen. Jag fick en autograf, som plåster på såren, då jag inte hade pengar till Skivan. 2009 var jag och såg henne på Vasateater strax före att den stängdes. Det var en inbjudan av Gunilla Grimstål, som fixar fina biljetter i Kulturens kamp för överlevnad. Då kunde jag köpa skivan, som nu finns i min samling bland allt, som ska flyttas igen.

Den här bilden är från den föreställningen, liksom den första i inlägget. Jag är en trogen Lill-Babs -fan och har följt henne på avstånd hela livet. Jag har länge drömt om att själv uppträda, vilket jag fick träning i under mina kurser i Sångklubben och på Folkkulturcemtrum under åren, när jag fortfarande hade lite pengar kvar på mina konton.

Här tackar hon för blommor efter en lika kärleksfull föreställning, som alltid.

 Jag har sorterat och flyttat min olika högar av pärmar och papper väldigt många gånger och planerat inför flytten. Alla  mina tillhörigheter har flyttats många gånger under de senaste åren. Just nu är jag evakuerad till en lägenhet, som påminnner om min lägenhet i Årsta.

 Tiden bara går och hösten är här. Jag var och såg Lill-Babs på Grönan i slutet av sommaren. Hon har ju också forskat på sin historia i SVT. Jag tittar mest och drömmer om min. Det är inte så lätt att sätta stopp och sluta blogga! TVn och datorn blir som en drog eller vän, när benen säger ifrån och ryggen börjar värka. Jag har slarvat med min gymnastik det senaste året, när vännerna faller ifrån och sorgen nästan tar överhand.

Det är bara att gilla läget och kämpa på, så nu har jag börjat med bengymnastiken igen. Jag står vid gungstolen från barndomen. Omklädd efter mitt jobb på Flyktingförläggningen i  Nynäshamn. En av arbetskamraterna erbjöd sig att måla och klä om. Det blev tyget Fru Lusta i samklang med mina känslor då. Sommaren 1993 efter resa till Madeira och möte med med drömprinsen i dans och dröm. Det blev ett möte med Passionen, rätt in i väggen och verkligheten. Jag mötte kollegor från Haninge kommun och min frissa Linda Skytthammar.Prinsen flög hem till fru och barnbarn. Jag blev kvar en vecka och härliga utflykter på den underbara ön mitt i havet.

I backspegeln finns det mycket att fundera över, men det blir en annan gång. Nu har stolen, som stod i glasverandan på Kolartorpsvägen 5 i Handen flyttat lika många gånger, som jag och pryder sin plats i mitt vardagsrum. Det gula bandet, som jag fick av Anne-Marie hänger kvar hos dottern efter mitt senaste besök, som katt och hundvakt.

Jag hann med att åka till Thielska Galleriet på Djurgården. Regnet öste ner, men en skara konstintresserade pensionerade lärare möttes och fick en fin stund tillsamman i det vackra huset med värdefull konsthistoria. Ulf Lindes konstsamling fanns också att studera. Han kom åkande i sin rullstol. Det blev en upplevelse i sig. Jag fick massor av ny kunskap , som från en öppen himmel. All historia, som skall bevaras och berättas vidare till nästa generation. Alla vackra gamla hus, som nu säljs för ortoliga summor medan pengarna sjunker i värde och bankerna  mister sin trovärdighet. Jag har inga pengar kvar, men visst undrar jag hur det ska bli för barn och barnbarn i denna märkliga situation världen befinner sig i. Fotbollsspelarna är värda hur mycket pengar, som helst. Drömmen om att bli fotbollsprofs har fått sin verklighet i Zlatans historia, som sålts slut innan den kommit ut.  Unga manliga stjärnor signalerar att det blir den första bok de kommer att läsa. Det mitt i skoldabatten om hur vi ska få en bättre skola!

Vad kan vi lära oss av detta!? Mina tankar kretsar runt allt som sker. Det är ett märkligt flöde och hopp om ett högre medvetande. Livet självt visar vägen. Rädda Barnen kommer med nya siffror och Ung röst 2011.

Idag är det fullmåne och jag tänker vara hemma vid TVn. Babel och Debatt blir min kontakt med verkligheten. Jag ska ta en promenad också och slänga gamla tidningar, som kommer varje dag med en massa reklam. Ingen reklam tack! Står på dörren,  men DN kommer med massor. Reducerat pris, men allt hinner inte läsas och massor blir till återvinning. Vissa gamla artiklar klistrar jag på mina flyttkartonger. Det kan bli en ny sysselsättning i mitt förtagande! Kanske?!

Snart ska jag flytta tillbaka igen om det blir som planerat. På lördag är det Fars dag, då ska jag till Lidakyrkan och troligen flytta på en av mina vävstolar, som stått i förrådet över ett år nu. Min gamla trygghetsplats under ensamma år. Förra lördagen var jag där på Höstbasar. Mängder med gamla bekanta från alla åren i Haninge kommun kom för att fika och köpa lotter. Jag ville byta  till Honinge kommun, då för länge sedan, när patriarkatet var för dominerande. Mitt sökande efter en kvinnlig Gudsbild att identifiera mig med har givit många funderingar på vad som är orsak och verkan i Livets Labyrint.

Det som sker det ske.. sjöng vi på 60-talet, när allt började och känslorna började göra sig påminda. Det är detta vi ska försöka lära våra barn och unga att hantera, men när vi inte kan själva, så får vi lita på att de klarar sig på egen hand.  Det fick ju vi , som är gamla nu göra. Jag tänker på Hildegards skrifter jag fick översatta av Ingeborg Vatheuer 1999 på vårt första årsmöte. Kvinno-& Manstyperna enligt Hildegard von Bingen finns i min ägo och har behandlats ett antal gånger i olika sammanhang. Laddat ämne, som sysselsatt mänskligheten genom historien. Här finns mycket att samtala om, men någon lämplig grupp har inte dykt upp ännu. Det får jag lansera igen!

1999 var ett innehållsrikt år, då jag blev klar med min Läsekurs inför B-uppsatsen i Makt och Kön, som aldrig blev skriven. Jag jobbade åter i Nynäshamn på Textilverkstaden och kunde åka på min resa till Kina, där jag träffade en vän, som ännu finns kvar i vänkretsen. Dansen i många sammanhang är det som präglar våra möten. Det var det tredje Hälsoresan, där Göran Wetterqvist var reseledare. Bilden, dansen och samtalet är en viktig del i behållningen. Drömmen finns också med, men mer som en början av alla kurser på Livsresan.

Nu blev det väldigt långt och snart mörkt ute igen! I morgon den 11.11.2011 blir en ny upplevelse med Dans och Harmoni övningar i en ny Kvinnogrupp. Det ser jag fram emot. Hej så länge!

Inga Kommentarer

Det är mycket konst i mitt liv just nu. Jag har nyligen varit på Konstresa i Köpenhamn med Cupidos vänner. Galleri Cupido ett litet fint gallari i Gamla stan. Jag anmälde mig, då det kändes kul att komma till Köpenhamn igen. Jag var där 1959 på skolresa, minns inte mer än att jag åkte Berg och Dalbana, träffade några killar, men mycket oskyldigt. Vi åkte vidare till Tyskland någonstans. Minns att vi var i Hamburg på Reperbahn. Nästa besök var på Bröllpsresa 1969, men minnena därifrån är också väldigt oklara. Vi åkte 1:a klass , då det var i tjänsteresa samtidigt. Så gick det till i slutet av 60-talet. Gamla minnen dyker alltid upp nu för tiden. Jag håller på att knyta ihop min historia och säcken blir bara större och större.

Min anknytning till Tyskland är stor med tanke på all tid jag ägnat åt Hildegard von Bingen, nunnan som skrev om visioner och hälsolära för vår tid. Jag har varit på väg i fantasin till klostret, men inte kommit iväg ännu. Min tyska är inte vad den borde vara. Så är det tyvärr med många kunskaper.

Konsten hör till mina brister, men besöket på Lousiana var en fantastisk upplevelse. Vacker miljö konstverk, skulpturer och ett strålande väder i trevligt sällskap. Jag hade dessutom turen att bo tillsammans med en kunnig och trevlig kvinna med antroposofiska kunskaper. Hon är Walldorflärare dessutom men kunskap om textil och ullbearbetning, färgning och tovning.Det passade mig mycket bra, då jag fortfarande hade Ingeborg Vatheuer i mina tankar. Hennes bortgång i somras var omtumlande och sorglig, som alla dödsfall.

Här en skulptur, utanför ingången, om jag minns rätt. Vi var på besök i ett konst galleri kvällen innan också, där det fanns små skulpturer, som jag gärna köpt om jag haft pengar. På ena väggen satt fyra blå tavlor, som förde tanken till vyn jag snabbfotade på bron över till Danmark. Himmel och hav går i varandra, vilket för tanken till Evigheten.

Redigering har jag inte lärt mig, men bilden kanske kan ge tankar ändå. Jag har målat en bild hos Lotta Malanton på en Händelsedag i Hälsans hus, som för mina tankar i den riktningen. Bilder kommer ibland bara till i en hast, men konst är troligen en annan sak. Jag är lite fundersam, när det gäller analyser och tolkningar, som verkligen kan bli subjektiva utifrån egna värderingar och erfarenheter.

Min bild Oändligheten en av flera bilder från dagen med Lotte Melanton m.fl. Mer om mina bilder en anna gång.

Tänk att en resa över en helg kan vara så energigivande. Det var inte sämre av att vi strålade samman med Malena Hellman på väg till Höstglöd i Lund med Kvinnor i Svenska kyrkan. Jag skulle varit med, men blev dullelbokad och är glad för mina infall, som ofta blir lyckade och lärorika.

Här är några av de övriga deltagarna. Tack för en mycket givande vistelse i Köpenhamn i skiftet September -Oktober.

En vy från parken utanför museet. Där finns väldigt mycket att titta på och uppleva. Verkligen en plats värd att besöka. Jag hoppa mina barn får komma dit med barnen någon gång. Barnteckningarna och temat ur barnperspektivet gav mig nya tankar om det viktga i barnens skapande i alla former bild, musik och teater, dans och rörelse.

Här är Marjatta, som driver Galleri Cupido. Här har hon just framfört finska sånger tillsammans med landsmän i Finska kyrkan en dag i somras. Hon var tyvärr sjuk och kunde inte följa med på resan. 

Här en bild från konsbesöket kvällen innan. En fulltecknad resa med många trevliga inslag. Stort tack till alla medresenärer och deltagare. Lena och jag reste hem tidigt på söndagen, men dt var fulltecknat med intryck och skönt att åka tåg igen.

Även SJ får godkänt trots en förlängd hemresa med buss från Södertälje till Stockholm. Det gav en ny tanke till Salems kyrka, där jag varit så många gånger i min barndom. Mormors yngsta syster Lilly Rudfjäll var småskollärare där under 40 – 50-talet. Jag det är en lång historia, som måste skrivas snart. Jag smiter genom att skriva dagbok på bloggen, men det kanske går att samordna. Mina bilder finns tillgängliga nu och Seniornet hjälper till med ny kunskap. Vi lever så länge som vi lär och Lär så länge vi lever. Hej så länge, nu ska jag ta vara på höstvädretoch ta en promenad med Filur.

Inga Kommentarer

Det är många år sedan jag köpte boken nu. Många var samlade på Stadsteatern, när den presenterades 2005.  Det var en Fredsmanifestation. Kvinnor och män över partigränserna var samlade och många artister framträdde. Det är en risk att bli handlingsförlamad  i allt informationflöde, som råder. Jag var in på religionsdialogen igår och kunde inte låta bli att tacka Helene Egnell för hennes gärning i den.  Avhandlingen Other Viocies stod en bit ifrån Bägaren och Svärdet i min bokhylla. Den har inte blivit översatt ännu. De flesta kan snart engelska, men jag är inte riktigt bekväm med texten. Jag är inte bekväm med alla kvinnogrupper heller. Nätverket är väldigt stort nu, så jag vet inte vilken tråd jag ska dra i.

Kvinnohistorien ligger mig väldigt nära efter mina singelår. Mina viktigaste förmödrar, mamma och mormor finns på kyrkogården i Österhaninge., där finns även pappa. Andra förmödrar och förfäder finns på kyrkogården i Västerhaninge. Några finns i Falköping och andra i trakten kring Näsåker, där mormor och mamma har sina rötter.

Näsåker har ett kvinnomuseum, som jag tyvärr inte besökt ännu. Tealogerna är den grupp, som drivit igenom det projektet. Kvinnoföreningarna är många, som startats för att hedra viktiga kvinnor i historien. Ellen Key, Elin Wägner, Fredrika Bremer och Kulturföreningen Fågelstad och många fler.

Jag har vägrat att välja mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan, så jag är medlem i båda. Det känns trist att det uppstått strid mellan olika inriktningar inom religionen. Ny kunskap och forskning kommer hela tiden och avståndet mellan religion och vetenskap närmade varandra i slutet av 1900-talet. Kvinnorna har tagit plats i ledningsgrupper och universitet.  Den riktiga sanningen om kontakten mellan himmel och jord känns omöjlig och som en klump i magen. Jag fick ny kunskap, när jag kom i kontakt med Kvinnovetenskapligt forum i Umeå.

Ansgarsliden i Sigtuna är en viktig plats för min kvinnohistoriska kunskap. Där har jag dansat Rituell dans och målat många bilder efter viktga samtal med andra kvinnor. Vid ett tillfälle, när den nya delen invigdes överräcktes en gåva som illusterar kvinnornas roll i historien. Jag såg bilden, när jag var på en kurs om Operation 1325, 2007.  Den satt på vån 3, där jag bodde i ett fint rum. 

Margareta Ingelstam delade med sig av sin långa Fredskamp. Jag fick en skiva för att träna på att dela med mig av mina kunskaper. Jag var med redan 2006 i Härnösamd på ett Höstmöte, då SEK och KVISK  samarbetade.

Vi hade workshop och tränade på att debattera. Jag tog många bilder, som kunde visas som utställning. konstverk i textil, som broderats på handdukar.  Många år har gått sedan jag första gången kom i kontakt med Fredssamarbetet med Palestinska kvinnor, som textilkonstnärinnan Gunnel Oldenmark bedrivit i många år. En gång för länge sedan delade vi rum på Ansgarsliden.  Då var det Rituell dans med Brita Haugen. Jag minns inte vilken nu, men det börjar bli akut att dra sig till minnes innan demensen slår till.

Många starka kvinnoröster har tystnat. Kerstin Thorvalls den 10 april 2010. Hon var med på några av de Rituella danskurserna i Sigtuna. Den sista för min del 2001, Det andra äpplet, hette den. Den har blivit aktuell efter en ny bok, som kommit ut om Keratin Thorvall. Jag blev provocerad av benämningarn på henne, vilket jag framförde på Akademibokhandeln i lördags. Nu blir det väldigt personligt igen, men ibland måste jag bara säga , som det ÄR. Jag gick till Skeppar Karls salong efteråt och lyssnade på Jazz for lovers.  Gunilla Almér, Lily Ann Enbring och Inger Forsberg sjöng Kaj Sundblom spelade piano. Det blev en nostalgitripp efter min tid i salongen sommaren 2006 -december 2007. När jag kom hem och gick igenom mina papper om Kerstin Thorvall upptäckte jag att Kaj spelade till Annika Augustsson, när hon framförde Skamlösa förbindelser, där den sommaren. Jag sträckläste Upptäckten och minnena från sommaren 2001 kom upp till ytan igen efter varit placerade i glömskans mörka vrå. Jag hade varit i samma grupp, som Kerstin och kännt en stor samhörighet med henne efter samtalen om känslor och behovet av  att skriva. Nu får jag försöka hantera min egen känsla, som mormor (som jag varit ett år den sommaren)  och farmor, som jag är till tre barnbarn nu. Det är så omfattande, så det får skrivas en annan gång. Jag är tacksam för att jag fortfarande kan både gå och dansa, är någorlunda frisk och har tak över huvudet. Jag är väldigt priviligierad trots allt.

Fredspriset har gått till tre kvinnor. Det finns hopp om en framtid trots alla krig och övergrepp i världen. Nu pratar vi i alla fall om det och jag har pipit till igen!! Men visst är det trist med alla dessa konflikter och vapen, som jag tror är värre för krimatet än kossornas pruttande!!! Jag väntar på forskning om det!! Alla pengar, som finns i tävlandets alla former kunde användas till Världens barn om vi kunde fokusera på det. Tävla om vem som ger mest! Jag har inte så mycket att ge, men en väldigt massa prylar, papper och pärmar med viktg kunskap från alla mina år av studier.

Jag sörjer även Ingeborg Vatheuer, som dog strax efter att jag påbörjat detta inlägg och sparat, som utkast.

Bägaren och Svärdet  var början. Det får symbolisera kampen mellan det goda och det onda, som är under ständig debatt. Senare i veckan handlar det om Den Andre i Sofia församling, där jag varit och samtalat mycket efter åren på Skeppar Karls salong. Hej så länge! Här är jag och Elisabet  i den Rosa kuben sommaren 2006! Dags för nya tag, där barnen får vara med i debatten och handlingen!

Nu är jag inte med i något parti längre! Det blir att komma överens över blocken om jag ska gilla läget! Hej då!

Inga Kommentarer

Den 30 juli  fyllde jag 69 år. Jag fick många grattis på facebook från bekanta där och i verkligheten. Jag fick några sms och ett mss, samt riktiga telefonsamtal. Det första var från dottern och äldsta barnbarnet, som ringde och sjöng: ”Ja må hon leva…” härligt, sedan bestämde vi att träffas under Eken på Borggården vid Stadshuset. Där skulle vi gå en ABBA-vandring, som beställts på Ticnet. Det blev en härlig och rolig vandring med många stopp och berättelser om Abba-medlemmarnas historia och berömmelse.

Jag har ett gammalt inlägg med samma ämne från 2009. Jag har bloggat länge nu utan att tänka så mycket på sammanhang och handling. Jag blir mer och mer frustrerad över tidens och teknikens framfart. Jag har ofta varit på kurs, när jag fyllt år, då sommaren innehåller semester  och kurser till stor del. De senaste åren har jag mest varit hemma eller firats hos något av barnen. Jag hade ett rejält firande, när jag fyllde 65 på Skeppar Karls salong. Det kom väldig många och grattade. Jag hade släpat dit massor av prylar, som fick köras hem senare. Blommor och presenter i mängder. Jätteroligt med ett ställe i Gamla stan, där många kontakter från olika föreningar och vänner kunde samlas. Jag är inte säker på att jag tackat alla ordentligt. Det blir ofta lite för mycket att greppa. Besvärligt också, när jag inte kan ta emot hjälp alla gånger.

Hildegard von Bingens visioner och hälsolära var min utgångpunkt och Hildegardvännerna var med bland gratulanterna. Mina barndomsvänner från Handen, Christina och Johan kom också till festen. Barn och barnbarn var också där. Det är alltid lika roligt, när födelsedagar ger anledning till möte mellan familj och vänner.

Sommaren 2007 var även ett sorgeår, då en av Sofiamässornas grundare gick ur tiden. Prästen Leena Kurunen begravdes den 14 juli i Söderledskyrkan i Farsta, Kronprinsessan Viktorias och Ingeborg Vatheuer födelsedagar. Det var ett år präglat av Ingeborg på flera sätt, då det var en kongress på Gotland med många Hildegardvänner från flera länder i Europa, som samlats på Fridhem för att delge sina kunskaper och erfarenheter av Hildegardmedicinens utveckling i  forskning och användning. Senare på hösten åkte jag och besökte henne i Bermejales, där hon samlat en stor del av sitt material om Hildegard von Bingens liv och alla hennes skrifter i huset Hildegardis. Jag är nu tacksam för det besöket, då jag den 11 augusti nåddes av budskapet om hennes död den 28 juli 2011.

Nu har det varit begravning med de närmaste, släktingar och vänner. Det blir minnesstund på Inspira ikväll. Då får vi samlas och tillsammans minnas alla våra möten och kurser med Ingeborg. Det är mycket jag funderar över efter telefonkontakter och mejl efter budskapet, som var det första samtalet i telefonen efter min flytt, som jag oroat mig så mycket inför. Nu blir det möjlighet till nya tag i mitt överflöd av prylar och minnen jag samlat på mig under alla år. Magdalena ringde och bad mig hälsa till alla. Vi har alla egna reflektioner och erfarenheter, som satt spår i våra liv efter nya kunskaper. Jag kom aldrig till Fårö på kurs med Ingeborg, där en av de första kurserna var för länge sedan. Mer om det en annan gång hoppas jag. Hej så länge!

Inga Kommentarer

Nu är Rigabarnen och deras ledare på väg tillbaka hem efter en vecka tillsammans med ledare och ideela krafter i Tungelsta med omnejd. Det var ett känslosamt avsked i kyrkan. Det är alltid svårt, när något måste avslutas.

Vackra flöjttoner lättade upp stämningen. Musiken hjälper till i svåra stunder. Gudrun, som sett till att maten kommit på bordet under veckan spelade inför avskedet, som varje kväll inför samlingen

Separationer är laddade med besvikelse och sorg över det, som varit. Nya möjligheter kommer till en fortsättning. Det är inte så långt mellan Riga och Tungelsta Flyget mellan Skavsta och Riga tar en och en halv timme, men landvägen till Skavsta från Tungelsta tar minst fyra om inte mer. Upplevelserna under veckan och minnena finns kvar i våra hjärtan och bevaras med tacksamhet.

Vackrare bild av Tungelsta kyrka, med illustration om vägen mellan himmel och jord och gemenskap mellan människor barn och vuxna, är svår att finna. Personliga möten och gemensamma upplevelser ger minnen för livet att bära med sig.

Jag är glad över mitt beslut att åka till avskedskvällen . Vid soffgruppen, där vi satt och väntadepå att gruppen skulle komma från dagens aktiviteter i Stockholm,  fanns bilder från tidigare år framme. De första åren på Muskögården   gav fina minnen även till mig. Jag fick även ta del av diakon Birgittas historia och väg till diakon , samt Ulla-Britts yrke, som hemsyster ett yrke med historia i kyrkan. Min egen nya kunskap från Vårsta diakonigård, där dessa yrkesgruppers histora finns fick en ny dimention.

Min egen väg efter vidareutbildning i denna förändringsprocess har jag redan skrivit om. Det blir en tydlig bild med återblick på min livshistoria. Barn och handarbete var en grund för mitt yrkesval, som blev avlönat under 70-80- talet. Skolans utveckling började i kyrkans regi med att läsa bibeln. Ofta var det mödrar eller andra kvinnor, som hade den uppgiften.

Kvinnornas väg till predikstolen har sin egen historia, som behöver lyftas fram idag, när religionsdialogen även innefattar all världens religioner. Sverige fredans land enlig vissa röster är viktigare än någonsin. Vi har inte haft krig med bombade städer. Jag tänker på Norge med utdelning av fredspriset. Jag vill framhålla Elin Wägner och Elisabeth Tamm, som viktiga förgångare för ett mänskligare samhälle i Medborgarskolan i Fogelstad. Honorine Hermelin var rektor och skolan hade aktivitetspedagogik med rötter i Tyskland, där även förskolepedagogiken har sina rötter.

Mina tankar går till åren med Sofiamässor under ledning av Helene Egnell och Maria Rönn och många andra kvinnor, som drivit fredsfrågor och kvinnors rättigheter under hela 1900-talet. 2000-talet skulle bli Gudinnans tidevarv i min förställningsvärld efter alla kurser jag deltagit i med Helig dans och Rituell dans, med rötter från Findhorn i Skottland, där folkdanser från hela Europa sammanställdes av Bernard Wosien. Nu finns den spridd i många kyrkor genom Marias kurser.

Tillbaka till separationen av Rigabarnen och ett hopp om en fortsättning på det samarbete som pågott i 10 år! Knaske kan vi åka till Riga och fortsätta samarbetet där!

Här tänder vi ljus och önskar vandra Glädje och Kärlek inför framtiden.

Här står Ingrid med en korg full med frukter som barnen målat, den finns kvar, som minne av en fin och kärleksfull vecka i Tungelsta församling.

Nu ska jag tillbaka till min egen separation av papper och pärmar med utbildningshistoria. Vem vill ha nedtecknad kunskap och skrifter om barnomsorg- skola och specialpedagogik? Välkommen att hämta inför flytten! En önskan ut i rymden  om hjälp att hitta vägar för spridning av kvinnohistoria i mina lådor och korgar! Hej nu ska jag till Seniornet och lära mig mer teknik.

Inga Kommentarer

I onsdags var jag på Skansen och träffade Rigabarnen med ledare. Det är 10-årsjubileum även med dem nu i år! Det började på Muskögården 2001. Pengar från Rädda Barnens Modevisnig i Västerhaninge lokalförening gav möjlighet att bjuda in en liten grupp barn från centret i Riga. Samarbete med Svenska kyrkan på initiativ av Birgitta Björk diakon i församlingen.

Nu är det Daniella och Ingrid, som gör det möjligt. Jag har bara varit med på enstaka dagar, men känner en stor glädje i deras samvaro. Jag blir mer och mer uppmärksam på vikten av att vara delaktig i olika sammanhang. Åren går så fort nu och de minsta visar på hur tiden går. Ingrids son Sigge är en ständig deltagare. För fyra år sedan låg han i magen och nu springer han omkring. Barnen från Riga är en viktig länk i det internationella arbetet i församlingen. För Sigge är ett viktiga beundrare, som hyllar honom och ger honom nya kontakter varje år. Ingrid hans mamma är lärare och en viktig länk i sammanhanget.

Förra sommaren fick jag en spännande koppling mellan mina olika kontakter i kyrkan. Det visade sig att Daniella varit i Tanzania och besökt Judith Bukambu, som jag träffat genom Kvinnorna i Svenska kyrkans verksamhet. Hon var på besök i Sofia församling inför sitt besök i Växjö på Världens fest. Det sker många inteternationella kontakter runt om i olika församlingar. Förra året bodde hon hos Gun Andersson, som var ordförande för några år sedan. I går fick jag veta att hon för några år sedan bott hos Ingrid, som är ideelt aktiväven i andra verksamheter.

Bild från tidagre års uppträdande.

Igår var jag åter igen i Västerhaninge kyrka och såg barnens uppvisning i Församlingshuset. Under gudstjänsten, som leddes av Birditta Andersson, överlämnades en vacker bonad över Tungelsta kyrka gjord av en konstnär i Riga. Det är osäkert hur fortsättningen av kontakten ska ske, då kyrkans engagemang för det internationella arbetet är under omorganisation, som så mycket annat i vårt samhälle. Gränsen mellan det ideela och betalda arbetet är svårt att balansera, när det gäller vad som ska ske i kyrkans regi och genom frivilliga.

Jag känner mig verkligen i gränslandet och vet inte vad jag tycker längre. Kvinnors tidigare obetalda arbete ska uppvärderas har varit mitt valspråk,  som företagare i ett tidgare avlönat arbete i konflikt med den kommunala verksamheten. Nu är det mycket tydligt hur mitt gamla arbete i Öppna förskolan med invandrarbarn har återuppstått i kyrkans regi, men utan att jag kunnat ta mig in på jämlika villkor. Visserligen har jag fått betalt för mina goda dinkelbagetter, i vissa sammnahang, men arbetet med barnen har inte varit tillgängligt för mig i den stora omändringprocessen i arbetslivet.

Jag kan bara konstatera att mina kurser och vidareutbildning skett under en utveckling av det diakonala arbetets utveckling i kyrkan. Det får ses, som positivt, men för mig har det varit en sorglig utveckling. Jag kan återigen berätta om det positiva med de kontakter Rigabarnen har givit mig. Jag är mycket tacksam för den gemenskapen,och glädje det medför att arbeta ideelt, men som pensionär med låg pension har jag mycket att invända. Jag är inte ensam i den erfarenheten utan många kvinnor finns i samma situation. Jag är i alla fall frisk är ett annat mantra jag vårdat i dessa tider av utbrändhet och sjukskrivning. I dagens läge är jag tacksam för att jag lever och får möta många underbara barn och vuxna. Ikväll är det sista kvällen och avsked för denna gång med hopp en en fortsättning i framtiden.

Inga Kommentarer

Nu har jag en hel utställning nerpackad i en av lådorna. Bilder och textilier från mitt och barnens liv i skolan. Skapande platser i våra liv finns i skolhistorien. Lärandets koppling mellan hjärnan och handen är en viktig del i lärarutbildningen. Relationer och personliga kontakter är av stor betydelse för mig. Haninge hembygdsförening är en viktig kontakt efter Ethel Carlssons död. Hennes liv är en viktig textil historia på flera plan. Här en bild från hennes blomstrande veranda 2007.

Hon forskade på Haningedräktens historia och vi är många,som tagit del av den. Jag har tidigare skrivit om henne och önskar bevara hennes minne och gärning på Gålö under ett långt liv. Det finns ett  Gålömuseum, där båtvarvets historia finns bevarat till eftervärlden. Mitt eget vävande i hennes hus vid Sunnanäng har en stor plats i mitt hjärta. Jag fick en knyppeldyna med kronan påbörjad, som ska hämtas upp från källaren före flytten. Vävstolen har också några delar kvar i mitt förråd. Det är vädigt många prylar att hålla reda på. Det finns ett samband även här med skolans historia och textilen. Mitt besök i Svarbäcksskolan i början av sommaren blev en resa tillbaka i tiden för mig.

90-talets början blev en vändpunkt i livet. Skrivandet har väckt barndomsminnen till liv, som nu kan knytas samman.

Här är en samling av mina alster under skoltiden. Förklädet med Tre små gummor från lågstadiet. Två rockar en i bomull från Husmodersskolan , en i nylon från textillärarförberarutbildningen. En vas med tulpaner från arbetet på texilverkstaden 1999, där jag arbetade som språktränare för invandrare i Nynäshamn. Rustad för framtiden var namnet på EU-projeket, som fick ett år inför 2000-talet.

En fin hund från sonens skoltid.

Textilhistoria med dotterns och sonens skapande från förskola till högstadium.

Skapande och personlighetsbekräftelse i sökandet efter en identitet i skolans värld? Min fråga, när jag tänker på mina tre små gummor. GP Görel Persson och min vita klännig med blå ränder från tonårstiden. Klänningen sydde jag troligen i realskolan.

 Här är mammas korg med mina påbörjade handarbeten och en fin broderad gardin från hennes faster Mimmas samling, som finns i den stora korgen bakom tillsammas med andra handabeten.

Ethel på sin veranda vid ett av alla mina besök hos henne.

Här tittar hon i en av alla sina vävbeskrivningar. Jag får återkomma till alla andra bilder vid ett annat tillfälle. Hej så länge!

Inga Kommentarer