livsresa

Idag är det strålande sol! Äntligen en ljusblå himmel utanför fönstret. Nu har björken också tappat sina löv, så jag ser långt bort mot Östberga och Solberga. Faster Inga bodde i Solberga för länge sedan. Hon hade gift sig och jag minns  fester, när det spelades och sjöngs för full hals. Pappa tyckte om att sjunga och farbror Anders, som ofta var med spelade dragspel. Farbror Kalle, som var faster Ingas nya man spelade fiol. Jag har en hel del saker efter faster Inga. Hon hade inga barn och Kalle försvann efter några år. Jag vet inte vad som hände honom, men han drack för mycket enligt vad jag hörde. Det gjorde farbror Anders också. Han dog en Luciadag för många år sedan. Jag fick hyra hans lägenhet när jag gick på Husmodersskolan i början av 60-talet. Han bodde hos tant Vailet i Bandhagen, men hade sin lägenhet kvar. Det var andra regler på den tiden. Nu är det väldigt svårt att överta lägenheter efter släktingar.

Nyligen träffade jag en kvinna, som fick lov att hyra sin lmammas ägenhet i andra hand efter att mamman blivit omhändertagen av socialtjänsten. Hon visste inte att hon var tvungen att skriva sig på adressen, när hon kom hem efter en vistelse i Grekland under några år. Nu har hon flyttat till Norrköpng, där de tog emot hyresgäster med låg inkomst.

Jag har blivit intresserad av hur regelsystemet fungerar, när min egen situation börjar bli akut av ett nytt boende. Jag hade väldig tur, som blev kreditvärdig för några år sedan, då jag fick A-kassa i samband med ett vikariat, som blev avbrutet på ett märkligt sätt. Då kunde jag byta lägenhet med min bror, som  behövde komma ut på landet. Det var väldigt bra för mig att komma närmare stan ocn barnen, som lämnat Västerhaninge för många år sedan.

Jag har hamnat mellan en massa stolar i livet kan jag se nu efter många turer i arbetslivet  med en vandring i A-kassesituationen och arbetslivet. Det har varit många vikariat under 2000-talet. Det var inte lätt att komma in i regelsystemet i Lärarförbundet efter att ha övergivit en halvtidstjänst inom Barnomsorgen.

Numera kallar jag min situation för Barnsorgen. Det är en sorglig historia, som jag håller på att reda ut och dokumentera med hjälp av stöd från olika fonder, som kan sökas. Det är en hel vetenskap och tar mycket tid och kraft. Idag hörde jag på nyheterna att kvinnor får lägre summor beviljade och färre ja på sökning om forskningsanslag.

Det kommer hela tiden upp i debatten denna obalans mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Jag som har både en dotter och en son blir väldigt sorgsen, när det blivit en återgång till en situation vi stred för under 60-70-talet. Kvinnors krav hamnar på vänsterkanten och det är inte så roligt. Jag tänker på hur jag skämdes över min pappas sympatier med kommunisterna. Jag förstod att det inte var populärt. Han hade ett häftigt temperament, som jag har ärvt. Det är jag väldigt glad för, men många i min omgivning tycker nog det är väldigt jobbigt. Jag har ofta sagt ifrån, när det varit något jag inte gillat. Min barndomsvän Christina påpekar ibland att det stod G.A.P. på mina bollar. Görel Anita Persson. Jag är inte så fin i kanten och försöker vara lite lugn, men när det är så orättvist är det inte lätt.

Jag läser just nu Änglahuset av Kerstin Ekman. Den kom ut 1979 och handlar mycket in tiden före och under andra världskriget. Hon berättar på ett tydligt och rättframt sätt om människornas situation inder den tiden. Jag får väldig kunskap om situationen inför min födelse och mina första år, som jag undrar mycket över.

I söndags var det 1:a Advent och jag åkte ut till Lidakyrkan, där jaf varit mycket under mina år, som skild. 20 år har gått sedan jag bröt upp från familjelivet och mycket har förändras i samhället. Efterår promenerade jag till Västerhaninge och tände ett ljus på familjen Ljungs grav, där även Johan ligger sedan snart ett år tillbaka. Mitt liv kretsar mycket runt den familjen.  Mina föräldrar och mormor ligger på Österhaninge kyrkogård och dit är det omständigt att ta sig utan bil. Jag fortsatte till Tingshuset, där det var Julmarknad och många föreningar visade sina alster. Jag träffade många gamla bekanta och funderar på att återta kontakten  med Hembygdsföreningen.  Nästan hela mitt liv har jag bott i Haninge, med korta undatag. Flyttlassen har gått åt många håll och en tid hade jag dullelt boende, när jag studerade i Umeå och Pitedalens folkhögskola. Jag trodde att jag skulle kunna använda min utbildning inom kyrkan, men det visade sig vara svårare än jag räknat med.

Nu håller jag på att reda ut vad som hänt inom Rädda Barnen och Barnomsorgen sedan jag slutade mitt ordförande skap för 10 år sedan. Då firade vi 40 år i likalföreningen. Nu firar vi 50 år och kampen gäller samma frågor som då. Nu är det ideella krafter, som gäller igen! Igår läste jag i Metro att Bengt Westerberg vädjar till Röda Korset om fler ordföranden och hjälpande människor. Visst behöver vi hjälpas år, men skilllnaden mellan hur arbetet värderas i politik och föreningar är i mina ögon skamligt.

Jag är väldigt besviken och upprörd över min låga pension efter 10 år, som egen förtagare efter stora svårigheter att få en anställning inom mitt yrke. Vidareutbildning hjälpte inte och det var i den socialdemokratiska regeringen. Det gör ingen skillnad på vilken färg patriarkatet har. Den manliga normen skulle behöva synas utan skuld och pajkastning mellan partierna. Jämställda löner i manliga och kvinnliga yrken är på tiden.

När kvinnors yrken eller sysslor övertas av männen och teknifieras så stiger lönerna, men nu är vi tillbaka där vi började. Bondesamhällets övergång i industrisamhället och nu till det trådlösa behöver utvärderas. Mer om det en annan dag. Nu måste jag ut innan det är mörkt igen.