livsresa

Nu är BARNEN på allas läppar och Världens Barn är i fokus. I går var det Dabatt i Svt och många frågor togs upp. Frågan om heltäckande slöja har kommit upp och krävs på fullaste allvar! Barnskötare i heltäckande ansiktsmask. Kan det vara möjligt tänker jag, som kämpar för kunskap om barn och jämlikhet. Barnen kommer i skymundan, när de vuxna träter om kläder och strider om vem som har rätt.

Det finns som tur är hopp! Programmet Fråga Barnen hade ett avslutande program idag. Barnen är så kloka och svarar på de vuxnas frågor med stort allvar. Förra programmet värmde mitt hjärta, när frågan om rymning kom upp. Vart skulle du rymma om du blev missnöjd hemma. Flera av barnen  svarade TILL MORMOR! Det värmer en mormors hjärta, även om inte mina barnbarn fanns bland de tillfrågade.

Jag har ändå blivit uppgraderad den senaste veckan, när jag blivit tillfrågad om att vara barnvakt. Jätteroligt! Jag tror att det är ganska vanligt att generationövergången ser ut så . Barnen vill inte ha några råd av föräldrarna utan vill bestämma själva. Det skrev jag i min första akademiska uppsats om Pappornas betydelse. Det är länge sedan nu, men frågan är mycket aktuell.

Tyvärr känns det som tävling vi fått in även i föräldrafrågan. Vem är bäst!? Sorgligt, när  båda är lika viktiga. Jag har själv blivit väldigt uppmärksam på det, när sonen, som är en mycket kompetent person hamnat i knipa och drabbats av den fruktade sjukdomen, som snart är vår värsta folksjukdom. Det är det rosa bandet, som ligger i fokus nu, när det gäller cancer. Kvinnosjukdomarna har äntligen kommit upp till diskussion, men människan drabbas hela tiden av sjukdom, när livsstilen blir för stressande. Vi känner till det ! Alla pratar om tiden, som inte räcker till, när det är prioritering, som gäller.

Det har jag fått höra, när det gäller jobb och ekonomi under många år av sonen! Vi lever i olika skeden av livet. Jag har redan  klarat av tiden med familj och barn. Jobbat, när det passat in i familjebilden. Väldigt mycket halvtid och väldigt mycket med barn. Hela livet har kretsat kring barn och deras utveckling, behov och tillsyn. Ah Puh Ah Puh!

Nu är det en anna ton i debatten och jag tycker det är en tillbakagång till svunnen tid.Jag börjar känna mig utanför och omkörd i de flesta sammanhang. När jag den senaste veckan läste igenom papper från Starta Eget tiden och återkomsten från Västerbotten med alla kurser och utbildningar känner jag igen allt som sker nu i arbetsliv och ekonomi. Jag har helt enkelt sagt och gjort allt redan, men ingen lyssnade eller också förstod ingen vad jag sa. Jag har haft ganska mycket hjälp och stöd av barnen , men vi har sett allt från olika håll vekar det som nu.

Det som skrämmer mig mest nu är alla svåra frågor, som äntligen kommit upp till diskussion. Jag har drivit på och ser hur jag har varit i framkant med mina försök att starta samtalsgrupper mellan män och kvinnor för att skapa dialog. Vi är där nu, men jag har inte lyckats skapa någon inkomst utan jobbar fortfarande ideélt. Jag bjuder på det. Jag är i alla fall frisk brukar jag säga. Jag hade turen att komma i kontakt med den altenativa medicinen redan i början av 90-talet. Den andliga dimentionen kom också in i livet en tid efter att mamma dog. Mamma, som fick hjärtinfarkt innan någon ens tänkte på att kvinnor kunde drabbas av den åkomman. Både vård och forskning var inställd på mannen. Jag lade skulden på henne, när hon inte ville sluta röka, vilket var ett råd hon fått, men inte kunde följa.

Nu har jag förstått att hennes sjukdom var en del av kvinnohistorien. Hon hade jobbat hårt hela livet och verkligen kämpat för att höja inkomsten i familjen. Mormors ekonomi har jag inte någon kunskap om ännu, men hennes arbete med att ta hand om mig under min barndom är en viktig del i sammanhanget. Hon var sömmerska och försörjde sig på det hela livet.

Hur människors födelse och död påverkar våra liv börjar bli tydligt på ett skrämmande sätt och vi frågar oss hur allt hänger ihop. Människan vill veta hur det kan ha bivit, som det ÄR. Jag vill veta och ska åka på ännu en kurs nästa helg. Det kan jag tacka en av mina föreningar för. Jag berättar mera om det senare.

Jag har tänkt på hur gamla barnen var, när deras mormor dog. Jag vet inte riktigt hur mycket de minns, men hittade en redogörelse från en skolutflykt under den veckan skriven av sonen. Jag har nämligen gått igenom mycket material från den tiden och hela familjelivet under 40 år inför sonens födelsedag. Det visade sig att hans födelsedag 1980 inträffade i samband med mormors begravning. Det satte visst inte så stora spår, men när jag gick tillbaka till min egen mormors död och hur det påverkade den övriga familjen fann jag ett samband, som fick mig att fundera på orsak och verkan. Min bror var 11 år, när mormor dog  och jag var 21 år. Jag hade träffat min blivande man, som var mycket omtyckt av mormor och alla omkring mig. Jag var fullt upptagen av livet och yrkesutbildning. Brorsan däremot var i ett helt annat läge. Han fick inte vara med på begravningen. Barnen ansågs inte mogna för det på den tiden. Det har hänt väldigt mycket på 50 år. Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden, då min bror lever i en helt anna situation än jag. Skillnaden på pojkars och flickors situation var större då än nu. Jag tror det finns mycket att ta fasta på där, när det gäller mycket som är problem  i vår tid. Den kulturkrock, som nu är aktuell med både synen på kvinnor och barn.

Skulden läggs på kvinnan och männen hamnar alltid i fokus. Det är den manliga normen som styr fick jag veta, när jag läste Makt och Kön -96. Kunskapen var ganska ny då och väckte starka känslor. Nu efter mer än 13 år  har alla fakta kommit upp till ytan igen. Kopplingen till religionen är  väldigt svår att hantera, då det är en fredsfråga i grunden. Vi får se hur det ska hanteras nu inför Rädda Barnens 90-årsjubileum. I morgon är det Höstmöte och jag ser med spännig fram emot att få träffa de inbjudna gästerna från Styrelsen i Rädda Barnen. Jag återkommer om det senare. Hej så länge!