livsresa

Oj, nu har jag visst kommit på hur det fungerar. Tekniken har en fantastisk fart och jag är lite långsam och motvillig, men kanske blir det roligare, när jag fattar mera. Helgen har varit omväxlande och full av nya intryck. Jag ska iväg igen och lyssna på Per Ragnar i Ersta kyrka, så nu stoppar jag en stund.

Lite läsligt är det! Jag har börjat kommentera i artiklar på Webben. Min blogg är inte så känd, men nu har jag hållit på i över ett år coh skrivit regelbundet sedan augusti 2008. Över ett år i marginalen av alla heta frågor. Det handlar mest om kvinnorna och barnen,men männen också så klart. Jag känner mig helt osynlig, som lilla My ungefär. Min okunskap före mina universitetsstudier är säkert orsaken. Jag har aldrig varit så intresserad av att plugga. Det förstod jag väldigt tidigt, men ”dum” i huvudet alltså, var jag inte. Vem är egentligen det? Alla har något att lära andra har varit ett återkommande mantra de senaste åren på alla kurser jag deltagit i.

Den senaste veckan har jag läst min lila bok från 1994 – 1995. Det var ett avgörande år helt klart. Jag hade varit i Umeå och läst Specialpedagogik tillsamman med de övriga lärargrupperna. Det var en följd av många års kamp om förskollärarnas erkännade, som lärare. Min sorti från det trygga arbetslivet gjordes, när jag efter byte av kommun hamnade sist in trots många år i yrket.

Det var helt klart att mitt val var en kvinnofälla, som alla sagt under många år. Jag hade som sagts tidigare följt mitt hjärta och valt barnen och halvtidsarbete till stor del. Redan på 70-talet var det strid om jobben. Jag, som velat bli lågstadielärare hade kommit in på mitt andrahandsval. Reglerna och kraven hade sänkts, så jag kunde komma in trots mina låga betyg. Min styrka låg i slöjd och hushållsarbete både av fallanhet och intresse. Jag planerade en tid att bli textillärare, men det ansågs vara ett försvinnade arbete. Kvinnoyrken är som bekant fortfarande lågavlönade, men handens arbete är på frammarch. Jag har i plockandet och sorterande av mina pärmar och papper kommit tillbaka till mina och barnens handarbeten i slöjden. Det är många lådor nu med prylar. Jag sorterar för att flytta till ett nytt ställe hoppas jag. Vart är ännu inte klart. Jag vill till ett ställe, där det finns människor. Jag trivs inte så bra här vid datorn längre. Kommunikation är viktig och mötet med andra människor känns viktigare än någonsin. Mina tillhörigheter i föreningslivet börjar tunnas ut. Jag har ingen lust längre efter insikten att jag efter avhoppet hamnat i en mängd olika krav på om eller inskolning till annan lära. Jag undrar verkligen hur den gått till denna nedmontering av mitt yrke, som byggdes upp under många år av kvinnor. Bibelns tryckning i stora upplagor gav kunskap och läskunnighet till allt fler. Martin Luther hade en viktig roll i att bibeln trycktes och blev tillgänglig för allt fler.

När jag började skriva var det 18 oktober och jag rusade iväg till Ersta kyrka för att lyssna på Per Pagnar, som skulle föreläsa om Martin Luther. Jag var ganska slut då av olika anledningar och somnade flera gånger under föreläsningen. Mitt förhållande till religion och kyrka har blivit väldigt laddat i höst. Jag har läst så mycket och börjar förstå hur allt hänger samman med kvinnornas marginalisering och kvinnornas plats och svårighet att hantera patriarkatet.

Mina inlägg i debatten och mina uppsatser har inte tagits riktigt på allvar varken av mig själv eller etablisemanget. Historien har sin gång och kunskapen har nått ut till oss vanliga människor. Vilka, som är ovanliga och vilka som är vanliga det är också en het fråga just nu.

November har just börjat och det är becksvart utanför mitt fönster trots att klockan bara är fem i fem! Vi har vintertid nu och jag hann inte ut idag. I går tog jag mig mig till Katarina kyrka för ljuständning. Det blev ingen resa till Österhaninge kyrkogård i år, där mormor, mamma, pappa och många andra av mina bekanta, som lämnat jordelivet har sin viloplats.

Jag har blivit medveten om mina tre olika liv i form av Barndom, Familjeliv och Frånskild. Det börjar bli riktigt roligt här vid dator! Det kommer mejl från Rädda Barnen med ganska roliga bilder. Det piggar upp efter en ganaska dyster och känsloladdad vecka. Månadsbetalningarna är en frustration, när räkningarna överstiger inkomsterna. Hur det blivit så är under utredning, men väldigt svårhanterligt.

I morgon ska jag ta mig ut och träffa lite rikiga människor om det blir, som jag tänker just nu. Veckan innehåller en del möten, som förhoppningsvis ger lite kraft. Höstlovet är slut och skolorna innehåller både omsorg och undervisning. Jag har inte riktigt koll på hur det var under förra veckan, men min vecka gav en del insikt om innehållet i mitt eget liv. Det är en hel del, som väntar på att kastas under veckan som kommer, men vi får se hur det blir med det. Jag har väldigt svårt att släppa gamla saker, vilket jag börjar förstå hänger ihop med alla mina bostadsbyten genom åren. Det är troligen bra, då vi är nomader i grunden om jag förstått historien rätt. Jag har dock en bra bit kvar till en packning, som går att bära på ryggen. 20 kg är max för flyget, men väldigt svårt att leva upp till. Jag kan fylla en hel lastbil fortfarande, men det är inte så mycket jag behöver egentligen.

Jag tänker på mina resor jag gjort genom åren. Jag har dem sorterade för dokumentation i album och dagböcker. Teckningar från kurser ligger i en hög på vardagsrumsbordet. Där finns också flera små korgar med papper och pennor. I datorn finns också en massa dokumet, som ska sammanställas. Alla tidningartiklar från mina hjärtefrågor under åren efter avhoppet finns också i en korg, samt en papperskasse med allt från barnomsorg och skola. Bunten om papporna innehåller en tjock samling, där Lars Jalmert ligger överst. Han har varit drivande och ledande i mansfrågorna. Jag lämnade min uppsats till honom för väldigt länge sedan och frågorna har debatterats. Jag har hållit mig utanför och lämnat över ansvaret till männen. Ja så är det tyvärr. Jag har försökt få igång  en dialog men  inte lyckats göra min egen röst hörd. Mina samtal med Gunnar Hägglund har varit givande, men balansgången mellan vän och väninna har blivit synlig under det senaste året. Historien har sina förklaringar om hur kvinnorna blivit bärare av skulden och skammen, när det gäller hederlighet i familjebild och könsroller. Jag har sent i livet förstått min egen roll i det spelet.

Vi närmar oss kunskapen om hur Gud och Gudinna utvecklat skapelsen genom årtusenden. Vi är alla en avbild av det gudomliga med skapelsen inom oss, men mycket arbete kvarstår av kommunikation mellan Himmel och Jord. Jag är omtumlad av den kunskap och de möten jag gjort den senaste veckan. Förra söndagen åkte jag iväg till Sigtuna för att delta i en konferens tillsammans med Nordens Ekumeniska Kvinnoråd om Övergångsriter för kvinnor i olika religioner. Flera av dem som deltog var med till Island förra hösten. Då var det bara kristna kvinnor, men denna gång var muslimska och judiska kvinnor inbjudna för att föreläsa om sina övergångsriter för kvinnor. När det gällde  kristna övergångsriter fick vi en rjäl tankeställare av Jone Salumensson, som visade sin film om en syd-afrikansk kvinna. Den skildrade en mycket stark övergångsrit, som visade på ett samband mellan natur och kultur, där dödandet av en ko ingick i riten. Den gemensamma måltiden och festen efteråt, som övergick i en kristen gudstjänst gav många frågor och tankar om vårt förhållande till dödandet av djur för vår överlevnad. För mig blev det i diskussionen efteråt en koppling till hur långt vi har till freden om vi inte tar hänsyn till våldet i dödandet av både människor och djur. Det slutade med ett stort frågetecken om hur vi löser problemet med våldet.

Våldet mot främst kvinnor och barn, men även mot män, när det gäller sexuella övergrepp är det, som ständigt återkommer. Kriget är det stora problemet för jordens överlevnad. Världens vapenindistri skulle kunna föda världens barn, men hur det ska bli verkligt och möjligt är en kvarstående fråga. Jag kan bara konstatera att vi kvinnor är ganska överens trots våra olika bakgrunder. Tänk om vi kunde gå samman och kräva FRED! Det räcker med att säga NEJ tillräckligt tydligt och övertygande. Vi vill inte ha våra söner i kriget, men vilken man vill det? Jag bara undrar!