livsresa

På lördag är det dags igen för en resa till Skaparbyn i Hedesunda. Det har blivit en magisk plats för mig där väldigt många av mina Hjärtefrågor vävts samman. Det handlar just om vävning, som har sin historia där med Birger Forsberg, som eldsjälen.

Jag mötte hans dotter Eva på Solliden Skansen midsommarafton 2007. Jag hade inbjudits av Susanna och Olle Hjern, som sprider kunskap om Swedenborgs tro och lära. Susanna hade varit på Skeppar Karls salong och föreläst om Drottning Kristina och hennes omfattande kunskaper och engagemang i trosfrågor och konvertering till katolik. Gunnar Hägglund hade  tidigare berättat om hennes resa genom Marke på väg mot Rom. Jag talade just med honom och fick ännu en gång påminnelsen om hans enorma kunskap och historia efter att långt liv i Sverige och Italien. Jag hoppas att hans döttrar ska förstå hans viktiga roll, som pappa och nu morfar. Jag kan inte nog framhålla hans diplomatiska sätt att bemöta frågor, där meningarna är delade.Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för alla våra samtal genom åren. Det blev inte, som jag tänkt med våra samtal med rubriken Kvinnligt – manligt omkring tankar, som ligger hjärtat närmast. Gruppen reducerades vartefter, när ämnena blev för känsliga och svåra att hantera. Nu är det mest jag , som ringer för att höra hur det står till med honom och de krämpor, som begränsar hans rörelsefrihet.

Samtalets läkande kraft har varit min drivkraft genom åren. Det började med en viktig Samtalsgrupp i Lidakyrkan Västerhaninge Missionsförsamling. Det ledde till Sigtunastiftelsens refugium med retreat, där S:t Lukas firade 50 årsjubileum 1989. Lite osäker blir jag på alla årtal, men jag har följt utvecklingen i S:t Lukas genom åren, som medlem och deltagit i många träffar utan att ha blivit terapeut. Jag gick en kurs i Samtalsmetodik -91, men sedan har kostnaderna hindrat mig från att delta. De senaste veckorna har jag kommit i kontakt med många av mina tillhörigheter och försöker samla ihop mina erfarenheter till en konklution, som det så vackert heter på akademikerspråk. Min kontakt med religionsfrågorna började redan i början av 80-talet, när jag arbetade i Brandbergen på barnstugan Trumpeten. Jag hade flyttat dit efter ett år av resurs på Eriksbergsskolan. Min tjänst på Barnstugan Anden  blev indragen och jag blev förflyttad till Trumpeten. Barnstugan fick läggas ner efter en hel del svårlösta konflikter i förändringsprocessen, som började och sedan fortsatt inom barnomsorg och skola under alla år. Bostadsfrågan hade också en viktig del i sammanhanget. SIA-utredning och försök med heldagsomsorg påbörjades och kurser för samarbete förskola-skola med mål att få in förskolans helhetssyn i skolan. Utbyggnad av Barnstugor och nedläggning av deltidsförskolor var omfattande. Öppna Förskolan för mammor och dagbarnvårdare var en ny veksamhet i övergången.

När jag gått igenom alla mina papper från utbildningar och arbetsplatser, så finns historien där på ett väldigt tydligt sätt. De sista åren i Haninge kommun delades mella två halvtidsarbeten. Det sista var ett projekt med Språkträning med invandrarbarnen inför skolstarten. Då fanns en invandrarrektor i kommunen och många resurser satsades under året. Jag har berättat om det i mina akademiska studier i Umeå. 

Nu försöker jag hantera min situation efter många år i gränslandet mellan förtagare och arbetslös. Jag har gått min egen väg och ofta hamnat mellan stolarna, som man säger. Hösten har bjudit på en mängd återkopplingar, som ger svar på en del svåra frågor. Situationen i världen med alla konflikter  och mediautbudet via nätet påminner om hur viktigt det är med samarbete och diplomati i mötet med varandra. Jag har varit tvungen att stänga av radion vissa dagar och bara valt att se på TV, när det är positiva program.

Platsen vid datorskärmen har jag valt bort ganska ofta till förmån för mötet med levande människor. Det har varit ett klokt val. Nu har lusten och kraften kommit tillbaka, som tur är. Förra veckan bjöd på både ljusa och mörka möten. Jag fick höra om ett möte, som mina gamla kollegor från deltidförskolan i Västerhaninge har som tradition. Jag åkte dit och tänk vilken kraft det gav! Tiden med dessa kvinnor och delaktigheten i samarbetet som startade där under 70-talet är verkligen värt att lyfta fram. Vi hade gemensamma luncher och såg till att mötas för att delge varandra möjlighet att ventilera problem och svåra situationer i mötet med barn och föräldrar. Jag satt mitt emot den lärare, som lärt känna mina barn under deras förskoletid inför skolstarten. Gruppen där de mötte vänner de fortfarande har kvar i umgänget. Den trygghet och omtanke, som finns och fanns i miljön för de små barnen är ovärderlig. Det barn ger till vuxna i arbetet är det som bär och driver personalen. De relationer, som byggs upp under dagliga möten mellan barn och vuxna är ovärderliga och borde få ett större utrymme i planeringen av barnomsorg och skola. 

I helgen som var hade jag förmånen att delta i en Kortkurs med Camilla Carlbergs  ”De livsviktiga åren under tre”. Vi började med att lyssna på Jesper Juul, som inbjudits till Vasalunds gymnasium för att föreläsa för personal och föräldrar i Konsten att säga NEJ. Det gav många tänkvärda tips om att hantera det svåra med att sätta gränser, som varit en återkommande fråga i debatten de senaste åren. Jag som inte  läst något av  honom blev stärkt i mitt eget dilemma, som farmor och mormor. Delade meningar i barnuppfostran debatteras ofta i media. Föräldrars svårigheter att hantera barnens matsituation, sovtider och toalettsituationer har jag behandlat i min uppsats.  Trycket på kunskap gör att föräldrautbildning blir allt mer efterfrågat. Det var något jag tänkte mig kunna ge med hjälp av serien Människans Barn, som kom ut strax efter min återkomst till hemkommunen. Det blev inte heller det jag hade tänkt mig och gav upp troligen alldeles för lätt. Camilla har lånat serien och kanske kan de användas i någon form nu. Fjorton unga kvinnor och en man deltig i kursen var verkligen sugna på kunskap för att klara sin svåra uppgift att ta hand om de små barnen. Det är ofta väldigt små utrymmen och ogenomtänkt planering inför den stora efterfrågan på förskoleplatser här i Stockholm. 

Rädda Barnens verksamhet och intensiva arbete med att lyfta fram Barnkonventionen i samband med 20 årsjubileum och Rädda Barnen 90 år. Det är även 30 år sedan vi införde förbud mot aga. De problem, som nu dyker upp med Hedersrelaterat våld och både flickors och pojkars ofrihet i valat av partner och giftermål. kräver stort engagemang. Det har varit två intensiva möten i början av denna vecka om behovet av och utbyggnaden av Barnhus för våldsutsatta barn. Det finns många utredningar och alla pekar på stora behov av resurser och personalens behov av utvidgade resurser.

Mitt i allt detta ska det bli Årsmöte i Skaparbyn på lördag. Peter Eller har ordnat med en bussresa för oss medlemmar från Stocholm. Reglerna för Stiftelser är väldigt otydliga och svåra att hantera om jag förstått situationen rätt. Det ska bli väldigt roligt att delta för tredje gången och se om det går att reda ut alla frågetecken om hur Stiftelsen hamnat i denna svåra ekonomiska kris. Det gäller snart alla verksamheter. De som fått förmånen att förvalta många stiftelser har tappat bort många av målen på vägen. Jag känner ett stort behov av mer kunskap efter upptäckten av att den målsättning, som startade Stiftelsen i början varit svåra att genomföra av pengabrist. Jag tänker nu bland annat på Sigtunastiftelsen, som jag besökte  för en tid sedan. Sigtuna har en särskild plats i mitt hjärta, då jag varit där på olika platser i kurssammanhang med stor behållning. 2007 var jag  på en kurs i Operation 1325 på Ansgarsliden. Då var Ansgarslidens kyrka ett förråd, vilket upprörde mig mycket. Jag har deltagit där i många helgkurser i mitt sökande efter den kvinnliga gudsbilden. Besvikelsen är stor, när jag upptäcker hur mycket pengar jag betalat ur den egna plånboken för att få denna erfarenhet och kunskap, som borde varit självklar att förmedla till hälften av mänskligheten. Det råder en väldig obalans i den ekonomiska världen, när det gäller viljan att satsa pengar på det uppväxande släktet och alla oss, som valt att lägga vår tid och kraft på dem.

Här kommer Skaparbyn in som en väldigt viktig del, när det gäller att tillvarata det kulturella arvet efter Birger Forsberg och hans stors gärning i att satsa på barnen och deras skapande med växtfärgade garner och skapande av vävar med fantastiska mönster, motiv och landskap. Jag hade förmånen att vara med under några dagar på Sportlovet 2008 och pröva på vävandets konst och umgås med barnen, som sov över och behövde sällskap efter lite spökteater av Eva. Resan var en upplevelse med tåg och byte till buss med hämtning i Hedesunda. Mobilen gjorde sin egen resa och det blev extra möten för att få den tillbaka efter oilka telefonkontakter. I somras var det åter dags för en resa till Skaparbyn. Jag fick förnyad längtan efter årsmötet i början av sommaren, som blev inställt och nu skall återupptas. Jag gjorde en bussresa till Gävle med fortsatt bussresa till hedesunda, där Marie hämtade. Det blev tre härliga dagar, så härliga att mobilen glömdes kvar. Jag hade tur, Marie kom till Stockholm och vi fick en härlig och händelserik dag tillsammans. Sommaren har varit ett lyft för Skapabyn, då Marie och Stefan varit stugvärdar och haft Öppet Hus med möjlighet att besöka och återuppliva minnen från tidigare besök och vävkurser. Nu ser jag fram emot ännu ett besök, där krafter ska samlas för att sprida kunskap och möjligheter för nya verksamheter för Skapbyns överlevnad i Birger Forsbergs anda. Intresserade är välkomna att höra av sig för att resa med och stödja Hedesundavävarna. Hej så länge. Idag blev det en hel dag vid datorn! Dessutom har jag bakat inför styrelsemöte i Södra distriktet Rädda Barnen i morgon. Gamla rävar ger sig inte i första taget. ( Resan går vidare var titeln på den andra musicalen om Fogelstakvinnorna. Sommarutställning, som blev vandringsutställning efter 2007. Nu finns delar av den någonstans i de gamla lokalerna i Rosenhane. ) Mer om det vid annat tillfälle.