livsresa

Himlen är grå och det börjar redan skymma. Körsbärsträdet utanför mitt fönster har tappat alla bladen. Björken bakom har ännu några kvar. November går mot sitt slut och nästa söndag är det 1:a Advent, då är det en satsning  med Rädda Barnen på Ikea. Jag har inte anmält mig ännu, men i veckan ska det invigas ett Barnrättscentrum i Haninge. Det var ett seminarium i Sundbyberg om Barnahus  förra veckan, så det händer trots allt en hel del, som är bra. Måndagsträffarna i höst har också bjudit på många viktiga ämnen. Jag var på ett möte i måndags , som handlade om toppningen inom idrotten. Där var en pappa med, som reagerat på att hans sjuåring inte riktigt platsade, när han bara vill spela. Det finns en kille projektanställd för att stötta samarbetet mellan idrottsklubbarna och skolan. Det blir spännade att följa upp. 

Hedersrelaterat våld står överst på listan för mig just nu. Dialogprojeket, som jag var med och drev  för tio år sedan lever kvar i nya former. Förra valet fanns  det en Mansgrupp, som kallde sig Femansterna och drev frågor om våld, kvinnor och barn, men något riktigt  samarbete med Fi blev det inte då.. Kanske kan kvinnor och män samarbeta bättre i barnfågor inför nästa val. 

Jag har varit på många olika möten om barn och kvinnor senaste tiden. Datorn är uppdaterad till bristningsgränsen, men min förmåga att hantera den är inte lika uppdaterad. Humöret och känslan är ändock lite bättre nu än i början av  månaden. Jag har tillåtit mig att lämna de svåraste problemen åt den högre makten, som tidgare i livet.

20 år sedan närmare bestämt, valde jag att gå vidare i livet ensam. Det innebar stora förändringar, att kunna ägna all tid åt mig själv. Jag bytte kommun också efter 15 års arbete i barnomsorg och skola. Hela 2009 har jag ägnat åt följderna, som plötsligt blev uppenbara, när min pensionsförsäkring var förbrukad. Vad som hänt är inte riktigt utrett ännu, men visst undrar jag hur det blev så här.

Det får ordna sig, hela planeten är ju i ekonomisk kris, så med tanke på hur det ser ut i den övriga världen, så har jag det väldigt bra. Igår var jag på en fantastisk konsert i Berwaldhallen. Anne-Marie Jemdahl, den ständiga sekreteren i Stockholms södra distrikt hade två biljetter. Jag hade tur, som så ofta omgiven av snälla omtänksamma människor. Jag har återupptagit  kontakten med Västerhaninge lokalförening efter passivt deltagande under många år. Nu känns det riktigt roligt att kunna delta i kampen för Barnens rättigheter igen. Kattis Ahlberg presenterade och pratade enkelt och naturligt med både barn och vuxna. Sång musik och dans av barn och vuxna blandat på ett smakfullt sätt. Jag satt så jag såg alla kungligheterna på första bänk. Kronprinsessan med sin blivande man och lillasyster med sin.  Drottning Silvia hade tagit initiativet till firandet tillsammans med Socialdepartementet. Det är lovande inför framtiden. Jag vänter på att det ska kunna  bli ett långsiktigt arbete över partigränserna i Utbildningfrågorna, som borde vara en gemensam angelägenhet för Barnens Bästa.

Barnen har varit det stora samtalsämnet under de senaste 20 åren. Övergången från deltidsförskolor till heldagsomsorg har varit under ständig förändring under 70-80-talet. Det har skett under mina barns uppväxt och påverkat mitt val av arbete hela tiden. Ganska uttjatat nu kan tyckas, men det påverkar min vardag i högsta grad. Jag har varit ganska kritisk länge till återgången till det ideella arbetet, som krävs mer och mer allefter att nedskärningar och omorganisationer sliter på personal och föräldrar. Det var min politiska drivkraft, när jag blev engagerad i politiken och Feministiskt Initiativ. Rädda Barnen är politiskt och religiöst obunden, men det blir mer och mer en politisk fråga hur förskolan och skolan ska bedrivas och hur mycket det får kosta.

Min bekantskap med Camilla Carlberg och hennes småbarnspedagogutbildning har gjort att jag fått en ny känsla och hopp om lösning i denna stora förändringsprocess, som pågår. Hennes kortkurs ”De livsviktiga åren under tre” har en helhetssyn, som överensstämmer med förskolans pedagogik jag lärde mig i slutet av 60-talet. Denna gång var vi på föreläsning av Jesper Juul, som inledning. Solna kommun hade bjudit in honom till Vasalundsgymnasiet och aulan var välfylld av föräldrar och personal, som lyssnade. Han talade om Ditt kompetenta barn och Konsten att säga NEJ. Det är uppenbart att det finns ett stort behov av kunskap både till föräldrar och personal i dessa frågor. Det finns ett glapp mellan generationerna även här. Utvecklingen går snabbt framåt och de unga föräldrarna har en stor kuskap i vissa frågor, som vi äldre missat. Det gäller särskilt i ekonomi och teknik. Lära hela livet är verkligen något jag fått ägna mig åt. Jag är ständigt på kurs och min dröm om samtal i den lilla gruppen börjar bli verklighet. Samtalsgrupper erbjuds alltmer, så jag får försöka återuppta  tanken om drömarbete kanske. 

Nu ska jag göra mig iordning för dagens teaterbesök. Jag beställde två biljetter till en förställning om det stor dramat på  teatern i Moskva, när den blev avbryten mitt i en föreställning. Hej så länge!