livsresa

Oj, nu ärdet ny design på bloggen. Allt uppdateras, men jag är som sagt lite långsam och har ett visst motstånd till förändringar. Igår var det Lucia och jag tog det väldigt lygnt. Jag sov länge och kopplade aldrig om radion efter musiken av Hildegard von Bingen. Vision, som  ligger beredd för att väcka mig på morgonen. Jag somnade om och  vaknade inte förrän halv elva. Det  blev sen gymnastik och frukost, som kunde bli Dinkelflingegröt med alla kryddor, mandel och russin. Av bara farten gjorde jag en deg med dinkelflingor och ljust dinkel. Jag fick min beställda leverans hemkörd i fredags! Leverantören skulle åka till sommarstället i närheten av Warbro kvarn.

Ibland spelar livet ett riktigt spratt, när det inte blir, som vi har tänkt oss. Jag hade bestämt träff med Erna, en ny bekantskap, som är från Österrike. Hon  har en bror kvar där, som odlar dinkel och känner till mycket om Hildegards kostlära. Erna hade beställt samtidgt både nakenhavre och dinkel. Hon var hos mig med en gemensam väninna, då vi upptäckte vårt gemensamma intresse.

Vi skulle hämta det uppe i Vasastan, men det fanns inte i källaren denna gång. Någon hade varit där och tagit hela kartongen med vagn och allt. Vi fick åka hem utan mjöl. Jag tog vägen förbi Isaak Hirsch Minne, där vår gemensamma väninnan bor. Det är en mystisk historia, som jag inte listat ut ännu, men det visar på ett problen, som många kvinnor och även män lever i dessa dagar. Rädslan och oron över renoveringar i lägenheter är en mycket het potatis. Jag håller själv på att gå igenom alla mina saker och prylar samlade under ett ganska långt liv. Mitt hus ska totalrenoveras och hur det ska påverka oroar och skrämmer. Mycket är redan borta, men vissa saker är svårare att skiljas från än andra. Min väninna har hamnat i en situation, som är närmast traumatisk. Historien bakom är troligen väldigt sorglig och hänger ihop med familjehistoren, som jag inte känner till helt utan bara fantiserar om utifrån små korta fragment jag tagit del av vid våra många möten under de senaster åren.

Vi släpar på våra ryggsäckar med varierande innehåll. Nu när alla berättar sin historia, så även jag finns snart inget, som inte går att berätta. Gränsen går dock vid de nära, som fortfarande är i livet. Jag har ställts inför ovanligt svåra händelser det senaste året. Nu senast fick jag höra att barnens far väntar på en hjärtoperation beroende på kärlkramp. De flesta sjukdomar kan botas och läkarna byter ut allt fler delar av våra kroppar. Jag tänker mycket på hur mitt liv blev efter olika möten, som gjort att det förändrats. Jag ångrar inte mina val, särskilt inte valet av  mina barns far. Vi hade många roliga och dramatiska år innan det till slut blev anledning till giftemål, när sonen anmälde sin ankomst.

Jag minns en dröm, som visade på att det var tid att bryta upp. ” Vi åkte bil på en smal kurvig väg med en visunderlig utsikt. Det var höga höjder och branta stup. Ibland fick vi passera på en smal sträcka, där det gällde att snabbt passera för att inte köra av vägen. När vi kom ner på plan väg igen bestämde jag mig för att inte följa med tillbaka. ” Jag tänker på en berättelse, som Margaretha Strömstedt skrev i sin prisbelönta bok häromåret. Där fick hon och maken uppleva en liknande situation i verkliga livet. De bestämde att fortsätt tillsammans, men i mitt fall var det bara min dröm och vi diskuterade aldrig den utan andra saker, som är högaktuella nu inför julen.

Igår var det Lucia och 1973 dog min farbror Anders i blödande magsår den dagen. Han hade firat många jular i min barndomsfamilj, men det året var jag uppslukad av min nya familj med två små barn och det vet de flesta vad det innebär. Det  diskuteras var man ska fira jul och vilka, som ska vara med. Idag, när många är skilda blir det extra komplicerat. Förra året valde jag bort julen och var hemma framför TV. I år ska det bli tillsammans  med dotterns svärföräldrar. Jag har haft turen att bli inbjuden till familjer, som klarar av att hantera våra traditioner utan de problem jag ställts inför.

Det handlar om klass och min upptäckt att jag tillhört arbetarklassen, men gift in mig i en mellanborgerlig miljö har varit omtumlande. Mer om det en anna gång. Samma gamla stoy kommer upp gång på gång. Den berömda klassresan pratas det om, men jag tror mer på en utveckling av mänskligheten, som vi alla deltar i

Igår  hade jag planerat in ett besök på Folkkulturcentrum med Jazz och Visa. Det var verkligen härligt med juloch Luciasånger tillsammans med verkligt härliga jazzlåtar och känslosam musik. Bengt Höglund, som spelar med inlevelse och lockar fram alla artister är värd en extra komplimang. Jag är verkligen glad över att fått möta honom och alla kvinnor, numera även män, som samlas och framför sina visor egna och andras i en liten ganska trång lokal i källarplanet i Hjorthagen.  Ekonomin är ett ständigt problem även där. Snart är det så dyrt med hus och lokaler att vi inte har råd att vara inomhus. Jag börjar bli riktigt arg igen över att det ska vara så svårt att hitta ett system, som ger bättre balans mellan människors önskan och verklighetens ekonomi. Det borde gå att finna andra lösningar, men även det får vänta. Imorgon ska jag i alla fall gå till min frissa Linda på Plejset, som jag mötte på Madeira 1993. Kvinnliga relationer är lättare att behålla än manliga. Det tar vi också en anna dag. Nu ska jag göra mig iordning för att besök på Inspira, där det samlas en massa Hildegardvänner och andra insprerande människor idag. Hej, hej!