livsresa

Jag fick den lilla boken med titeln för en tid sedan. Kulturföreningen Fogelstad ger ut småskrifter varje år. Nr 9 med Honorine Hermelins texter från Tidevarvet innehåller många kloka tankar, föreläsningar och insändare i tidningen, som finns dokumenterad på en DVD jag köpte förra året. Jag blev fångad av texten, då den sammanfaller med min hjärtefråga. Sofia – visheten var min väg in till föreningen. Jag fick kunskapen genom Kvinnorna i Svenska kyrkan inför milennieskiftet. 90-talet   innehöll många kontakter med kvinnor i kyrkan.

Kvinnohistorien är för många ett hett ämne. Kvinnors röster har svårt att bli hörda. Idag, när jag läste tidningarna på nätet var det i Aftonbladet en stor rubrik om Maud Olofssons låga betyg som minister. Hon ser sig nedvärderad för att hon är kvinna. Jag kan bara hålla med! Det är ett känt faktum att kvinnorna har en svår roll i politiken. Nu har mycket hänt, men jag minns en tid när det varnades för feministerna, som blev ett hot, när Feministiskt initiativ bildades. Jag hamnade mellan stolarna även i det sammanhanget. Intellektuell var Ebba Witt Brattströms signum. Hon kunde inte komma överens med Tiina Rosenberg. Allt kom att handla om kvinnors sexualitet och motsättningar mellan könen. Jag har aldrig känt mig hemma i den debatten. För mig handlar det mer om barnen och hur arbetet med dem värderas. Där befinner jag mig fortfarande och kvinnosynen med skiljelinjen mellan synderskan och oskulden är svårhanterlig. Skulden, som lagts på kvinnan vid barnafödande och omhändertagande. Där finns mycket kvar att utreda, men nu till Visdomsåldern.

Första skriften handlar om Vilhelm Grönbech, som vid dryga 70 år tog sig rätten att skriva sin egen mening. Han tog initiativet till skriften Frie ord. Många blev besvikna skriver Honorine för att han skrev vad andra kallade sagor, men också om atombomben. Hon reagerade på orden gammal och vis.  Synen på gamla var att de kunde sitta på torget och vara visa. Där satt stadens fäder, där kunde spartanterna också sitta efter sin krigstjänstgöring. Hon lyfter fram Wienerprofessorn Charlotte Bühler, som framhållit att konstnärer- musiker, diktare, målare ofta gör sina skapelser i 60-70-80-årsåldern. Hon tillhör dem som startade utbildning för de små barnen. Fredrik Fröbel utvecklade sina idéer där. Honorin skriver också om de första viktiga åren. ”Det finns en övergångstid i vårt liv, som överträffar alla andra, det är de första levnadsåren.” Det är under dem vi grundlägger alla våra färdigheter. Chocken kommer vid två-tre-årsåldern, när den s.k. trotsåldern inträffar. Den egna skaparkrafter sticker fram sitt jag vill själv!- inte bara som de stora gör – jag vill inte – jag vill själv!

Det framhölls av Maria Montessori också. Henns råd var – Följ barnet- Barnet visar vägen. Camilla Carlberg framhåller i sin utbildning till småbarnspedagoger att det äe Viljeåldern. Vi ska lyssna på barnen och ta reda på hur de tänker och vad deVILL. Kloka råd kan vi få då! Jag är så glad över den lilla boken, som kom med utskrifter från DVD.n, som jag inte lärt mig hantera ännu. Det får bli mitt nyårslöfte att utveckla den kunskapen! Jag är ju i Visdomsåldern nu och har den tid jag kan bestämma själv över. Jag har alltid kunnat driva igenom min vilja till mångas irritation. Jag är väldigt glad över den kraft, som jag fått att förvalta, troligen under mina första år i livet. Jag har förut trott att det var något negativt, men idag kan jag se på det med tacksamhet. Rätten att säga sin mening och driva den har jag äntligen förstått, men förtfarande är jag lite rädd för konsekvenserna. Ibland stängs dörrar, som tidigare var öppna. Det är som att gå i en dröm och plötsligt vakna upp och titta ut genom fönstret, dä r allt är vitt. Verkligheten är kall vinter och grå himmel idag. I morgon är det nyårsafton och sista dagen på 2009. Jag sitter med datorn framför mig och har inte varit ute sedan i söndags. Sara Lidmans historia och skrivande har fängslat mig och jag börjar längta efter att möta människor. Det är väldigt lätt att bli sittande drömmande med sina minnen och bara vilja skriva. Jag längtar efter en skrivarlya, där det finns någon att dela tankar och ord med. Mailen kommer farande med fjärilar, men jag har inte svarat m på några de senaste dagarna. Deprimerad är jag inte, men lite vemodig. Jag har läst igen en hel del av det jag skrivit på bloggen och det är dags att ta kontakt med den övriga världen. Jag får göra en kraftansträngning, äta lite och gå ut i kylan, så jag kvicknar till. Hej så länge och GOTT NYTT ÅR!