livsresa

Igår var jag hos Ethel, som komponerat många delar av Haningedräkten. Hon bor fortfarande kvar i sitt hus på Gålö, där hon bott sedan ungdomen. Det finns en fantastisk kvinnohistora i huset. Jag har haft tur, som träffade henne, när jag började i en Samtalsgrupp i Missionskyrkan i Västerhaninge församling. Jag har skrivit en hel del, men inte fått så många läsare ännu. Det beror nog på att jag skrivit om en del väldigt svåra saker. Livet bjuder på på både sorg och glädje. Ethel har en förmåga, som jag beundrar. Hon är alltid positiv och är glad för varje  ny dag. Jag saknar den förmågan och blir ofta väldigt arg och upprörd över sakernas tillstånd.

Igår satt vi framför TV och lyssnade på president Obamas tal efter Fredsprisutdelningen. Jag åkte dit, när det var ljusan dag och hann med att inhandla mjölk och katrinplommon, som är en viktig föda i hennes diet. Ethel är van att rusta sig för isolering och har många liter mjölk i frysen. På verandan och inne fanns redan en gran med ljus. Döttrar, grannar och många vänner tillsammans med hemtjänsten ser till att vardagen fungerar. 94 år är en älder att sträva efter, men hur det ska gå ihop ekonomiskt ät en stor fråga idag.

Bussen hem gick strax efter 17. Det var becksvart, när jag med stapplande steg tog mig till busshållplatsen. Jag hade fått låna en ficklampa med svagt sken, som gjorde det möjligt att hitta till hållplatsen. Det var Ethel, som tänkte åt mig. Hon frågade om jag hade kattögon därav lånet av ficklampan. Den behövdes verkligen. Där fanns ingen gatubelysning.

Denna gång berättade Ethel om hur hon hållit Båtvarvet igång, när maken blev sjuk. 20 år som båtbyggare har hon i sin historia. Jag fick veta lite om hur hon fick båtarna att hålla ihop. Jag borde haft en bandspelare, men det är fortfarande bara en tanke. Det finns ett museum, där lite av historien finns. Det finns många, som skrivit och skriver om alla hus och torp, som funnits i kommunen innan de nya husen byggdes.

Förra veckan var jag till Tingshuset och tog del av en del. Nu har jag bestämt att gå med i föreningen för att sy färdig min dräkt, som påbörjades för många år sedan. Jag hade min vävstol på hennes veranda på övervåningen några år i mitten av 90-talet. Det var ett sätt att hantera saknaden av avlönat arbete och delaktighet i ett arbetslag. Nu funderar jag över hur jag ska hantera min vävstolar, som finns i brorsans förråd. Jag har en mycket gammal efter min fd svärmor och en ny, som jag vävde på under 90-talet.

Mitt engagemang i Rädda Barnen har jag återupptagit under hösten. Jag var med på en Modevisning, som är tradition sedan mer än tio år. Jag mötte mina gamla kollegor från mitt arbetsliv på deltidsförskolan i Haninge kommun. Det var ett kärt återseende. Nu har jag träffat flera av dem på Paus konditiori, där det serverats Rädda Barnens bakelser, som 50 årsjubileum för den trogna grupp, som tillhör Västerhaninge lokalförening.

Det är verkligen en grupp kvinnor, som piggar upp i den allt tyngre verkligeheten i vardagen. Det var mycket skratt och fniss, när vi sågs i måndags. På tisdagen åkte jag tillbaka och träffade en massa handarbetande kvinnor i Tingshuset. Anita Stjernström har tillsammans med sin man Bo dokumenterat mycket om historien.  Haningedräkten finns dokumenterad och kunskapen hålls vid liv ännu en tid. Ethels histora finns i form av många dräkter. I ett av skåpen finns flera dockor med dräkterna. Kvinnorna som träffas regelbundet handarbetar med allehanda tekniker, så där finns mycket för nästa generation att lära, när tid ges. Jag tycker att det ska komma till kännedom om hur mycket pengar, som samlats in med hjälp av kvinnors handarbete. Det är inte någon förspilld kvinnokraft, som så föraktfullt sagt av många i min egen generation. Det är en källa till mycket gemenskap och rogivande syselsättning.

Jag har i mina gömmor funnit delar av min mammas alster, som jag inte visste att hon höll på med. Jag har sytt färdig en del hon påbörjat, som nu finnspå väggen i vardagsrummet. En tavla med två Eldfåglar visar på att det finns många kopplingar i intresse i kvinnohistorien.  I sovrummet sitter en konstväv med en Näckros, som mamma Marianne har gjort. En tröja hon stickat finns i en låda med stickade alster. Dottern fick den för några år sedan. Jag fick låna den på väg hem för en tid sedan. Modellerna kommer tillbaka med jämna mellanrum. Just nu är det inne med stickning och handarbete igen.

Modet och kläderna har länge styrts av män. Jag blev förskräckt häromkvällen, när det var ett program från modevisning i Paris. Jag tänker på min urklipp jag har tillsammans med artiklar Kerstin Thorvall skrivit. Hennes dokumentation från arbetet, som modetecknerska har viktiga synpunkter om det. Det känns väldigt angeläget att lyfta fram det igen. Jag hade förmånen att träffa henne på kurser i Sigtuna och Danmark, där hon berättade med inlevelse om sina erfarenheter. Det finns återgivet i hennes böcker, som från början möttes med förakt och fördömande, men blev upprättad och prisbelönad för några år sedan. Nu ska jag gå till mina dokument och se om jag får några nya ideer. Hej så länge!