livsresa

Idag blir en dag att minnas på flera sätt. Jag hade tidigare anmält mig till ett nätverk på Sensus om Policy för Kultursamverkan. Jag var den enda, som inte var anställd i kyrkan. Trots alla mina år i kyrkan känner jag mig inte riktigt hemma någonstans efter flytt och resor till och från Umeå, där jag kom in i den akademiska världen som 50+. Jag har fått så mycket gemenskap och livgivande samtal på retreater helgkurser och gudstjänstförberedelser. När jag tänker på vilka fantastiska människor jag mött så kan jag bara förundras över min situation.

Idag var det mest präster och personer, som arbetar med olika projekt i Sensus och församlingar i Stockholms stift. Jag har trots att jag sökt många tjänster genom åren haft svårt att göra mig gällande, trots en gedigen utbildning och erfarenhet. Mitt ständiga tjatande om barnen har till slut blivit  ett ämne, som börjar debatteras. Läste senast i Metro, där Hillevi Wahl uppmanar alla föräldrar att sluta gnälla över vem som skall vabba, när barnen är sjuka. Papporna hälsas välkomna i debatten, nu när de börjat bli intresserade. Papporna mitt älsklingsämne! På specialpedagogutbildningen blev det mitt forskningämne. Jag hade väldigt mycket i ”tratten” innan jag fick ner något på papperet. Vi förskollärare fick bara läsa 40p, uppe i Umeå, så jag fick något att engagra mig i omedelbart. I Stockholm läste förskollärarna 60p och fick skriva sin C-uppsats, som är forskninggrundande. Vi förhandlade till oss 20p tillsammans med de övriga lärarna. Det blev en tredje termin med titeln Specialpedagogens arbetsfunktioner och Specialpedagogens professionalitet. Jag som hade all tid i världen besökte alla kyrkor och deltog i samtalsgrupper och gudstjänster. Det fick en fortsättning i Pitedalens fölkhögskola, där de hade Svenska kyrkans grundkurs. Jag sökte och kom in vilket jag verkligen inte ångrar. Vi hade en fantastisk tid i ett vintrigt lanskap och mycket värmande undervisningklimat. Jag fick en ingående kunskap i bibelkunskap och studievägledning inför arbete i kyrkan. Jag tyckte att min specialpedagogutbildning och kyrkans målsättning för barnen hade mycket gemensamt.

Min fokusering på jämställdhet mellan män och kvinnor var dock inte så självklar inom kyrkan. Där finns fortfarande mycket kvar att göra. Det har tagit lång tid för mig att förstå hur stort motståndet är. För en tid sedan såg jag Monika Metsävainio på TV. Hon gick kursen samtidigt med mig. Hon fortsatte läsa till präst. Hon berättade i programmet om hur hennes prästämbete är begränsat i den del av landet hon arbetar. Hon är inte tillåten att vara innaför altarringen. Jag har svårt att förstå det, när jag själv som ”lekkvinna” varit med att fira mässa på Sofiamässor bl. a.

När vi var på Island och fick besök av Kvinnokyrkans präst visade sig också ett visst motstånd, men vi kunde ändå mötas i dans och bön i den vackra kyrkan. Närheten till naturen och konferensens tema Källor till liv gav många tillfällen till samtal och utbyta av tankar och erfarenheter. Nordens kvinnor har ett mycket fint och långvarigt samarbete bakom sig, som ger ett hopp inför framtiden. Norge har länge haft kvinnlig biskop. Jag träffade den första redan 1994, när jag var i Danmark på Vestjyllands höjskole på kursen ”Når flederhammen er kärlihed”. Nu var det Solveig Fiske, som är biskop i Hamar, som berättade om sitt arbete och motståndet hon mött till och med inom släkten. Hon gav styrka i att fortsätta kampen även i motstånd.

Jag som kom in i kyrkans gemensakp efter separation från familjens gemenskap känner en sorts besvikelse över den långa väg jag vandrat till den insikt jag har idag. Nedskärningarna inom barnomsorg och skola har medfört att många föräldrar funnit en plats i öppna förskolan, som till stor del ersätter den Öppna förskola jag arbetade i. Vi hade en mycket väl utbyggd familjekontakt med de föräldrar, som var hemma med sina barn. Det blev en viktig bas för oss förskollärare, som sökt till specialpedagogutbildningen. Just nu, när skolan debatteras och lärarutbildningen ska förändras känns det viktigt att uppmärksamma på den svårighet som väntade alla nyutbildade spacialpedagoger efter utbildningen. Många förskollärare kom tillbaka till sina tjänster utan löneförhöjning och förståelse hos arbetsgivarna om sin utökade kompetensen. Jag gjorde en egen forskning i samband med en påbyggnadskurs på 5p. ”Vad är en specialpedagog? Utvecklingsmöjligheter förskola-skola.” Det är dags att lyfta fram den igen, nu när speciallärarutbildningen skall återinföras. Jag har i arbetet, som vikarierande specialpedagog haft stort utbyte av speciallärare med både gammal och ny utbildning. Det finns fortfarande stor kunskap kvar om till fälle till samtal och erfarenhetsutbyte ges.

Samarbete över alla gränser är en kunskap vi strävat efter inom förskolan, där finns stora utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas finna vägar in i utbildningssystemet nu när olika nätverk kan knytas samman. Jag har haft en fantastisk tur, som fick Starta Eget-bidrag, när det inte fanns några tjänster och vikarielönen, som förskollärare var oföskämt låg. Jag engagerade mig också i Rädda Barnen, som alltid varit en drivande förening för barns rättigheter. Jag har redan skrivit en del om Barnrättsdagarna på Lärarhögskolan, som var mycket välbesökta och studenterna vetgiriga. Den negativa debatten har varit väldigt påfrestande för alla parter. Samarbetet föräldrar barn personal är viktigare än någonsin nu när alla är pressade i ett arbetsliv, som är mer inställdt på vuxnas behov än barnens. Det finns väldigt mycket att önska enligt min mening, när det gäller barnens arbetsplats, som är förskola och skola. BO Lena Nyberg har i sina undersökningar funnit stora brister i lokaler och miljön i skolan, som behöver åtgärdas. Det finns många nätverk att föra samman för ett mänskligare och barnvänligare samhälle enligt min mening.

Jag fick tidigare idag ett  mejl från SAMBA, som just nu gör en Kraftsamling för barnen inför 2010. De skulle dela ut en budkavle till politikerna vid Regeringens  öppnande. Det blir något att ta del av på Rapport och Aktuellt hoppas jag. Alexandra Pascalidou skrev i Metro idag om läxhjälp , som hon tyckte var bra. Jag som utbildade mig till Specialpedagog  med inriktning komplicerad inlärning, vilket inte fanns några pengar till efter alla nedskärningar känner kluvenhet inför alla dessa stödåtgärder. De är nödvändiga, då det beror på för få vuxna och för stora klasser något vi är många, som kännt till under alla åren. Förskollärare och fritidspedagoger är yrkesgrupper, som dragit ett tungt lass, men ändå klarat arbetet med glans med mycket nöjda föräldrar. De är värda all uppskattning och får förhoppningsvis den uppvärdering de förtjänar efter tuffa år av nedrustning. Jag har väntat på ett avlönat arbete efter år av välgörenhet i olika föreningar och församlingar. Det har ändock varit väldigt lärorika och utvecklande år, som jag är tacksam för. Jag är dessutom ännu frisk, vilket inte alla hårt arbetande i yrkeslivet är. Jag längtar efter en bättre balans mellan arbete och fritid. Glad för möjligheten att skriva av mig lite irritation och oro mellan varven. Lev väl och ta vara på varandra!